Nästan fars dag.

I år är älskling inkluderad i firande av fars dag! Jag och lilla E har införskaffat farsdag presenter, så här ska firas. Presenterna är dock inte så seriösa, men roliga! Lagerhaus och H&M blev inköpsställena. Mer än så säger jag inte eftersom man vet aldrig om älskling hinner läsa detta innan imorgon.

Stolen jag skrev tidigare om står numer i arbets- och pysselrummet! Är så himla glad över den. Trodde verkligen inte att jag skulle få tag på en sådan, men ibland måste man ju få ha lite tur! Den är helt underbar och sliten på ett vackert sätt. Jag tänker inte måla den, för det vore faktiskt ett helgerån så fin som den är. Nu är det bara tid som fattas för att kunna pyssla och en fin skrivbordslampa förstås.

Om två veckor kommer min kära syster med familj hit till oss och hälsar på! Håller nästan på att längta ihjäl mig, det ska verkligen bli så kul. Det blir också premiär för lilla E att träffa sin moster och lilla kusin A. Vi planerar att på julmarknaden på Liseberg och kanske i Marsstrand. Så nu får vi hålla tummarna för att ingen blir sjuk eller att det blir något annat förhinder för roliga helgen.

Nu är lilla E nästan 2.5 månader gammal! Kan inte förstå att tiden går så otroligt fort...Nästan alla hennes kläder i strl 50 är urvuxna. På något vis kniper det till i hjärtat att hon redan vuxit ur dem. Min lilla skrålla!

Gaaah!!!

Känner mig nästan fånig, men jag har pirr i magen över en stol! Älskling snubblade över min absoluta drömstol till pysselrummet och efter ikväll vet jag om den blir min eller om jag får fortsätta att drömma och sukta efter den. Säger inte mer än så, för jag vill inte jinxa någonting - som om att man kan det. I allafall, känns pirrigt i magen att stolen åtminstone finns inom räckhåll, men, men, vågar inte ropa hej ännu.

Idag träffade jag C, en supergo tjej som var med i samma föräldrakursgrupp som jag. Hon och hennes sambo fick också en liten tjej ca 2 veckor efter oss, och idag fick vi äntligen till det så vi kunde träffas. Vi har försökt sedan rätt länge men än det ena än det andra har lyckats komma i vägen, men inte idag. Vi hade det verkligen kanontrevligt och det visade sig att hon gillar också att pyssla! Gissa hur lycklig jag blev!!! Hon berättade att hon ville lära sig göra smycken så jag sa att jag ställer mer än gärna upp på att lära henne - pysselträsket here we come. Det visade sig att hon kan det här med att virka och sticka och visade mig också en hemsida med bra mönster för sådant. Där hittade vi ett mönster på sådana sockor som jag bloggade tidigare om!! Wiiiho! Så hon ville gärna försöka hjälpa ett stickmiffo som mig att försöka knåpa ihop ett par, en sådan lycka. Ska bli superskoj att pyssla ihop!

Tyckte att denna modellen på sådana sockor var så himla fina (bilden är lånad från garnstudio.com). Ska nog bara försöka lägga till några mysiga små bollar i snören framtill också. Får väl blogga om detta vid senare tillfälle, så får vi se hur det går med stickandet. Jag vågar inte hoppas för mycket, för senast jag försökte mig på att sticka sockor så såg de väldigt konstiga ut och jag tappade sugen eftersom jag inte förstod hur man skulle göra. Följde bara de instruktioner jag fick och de var inte så lättbegripliga tyckte jag. Förhoppningsvis lär jag mig denna gången!

I snigelfart i botaniska.

Igår var jag och lilla familjen samt lilla E:s mormor och morfar på utflykt till botaniska trädgården. Vädret var så där härligt klart och solen lyste och det var så härligt. Vi gick omkring i sakta mak inne i trädgården och växthuset och njöt av sol och blommor. I den delen där orkidéerna fanns fastnade vi en bra stund och fascinerades över hur vackra varianter det finns. Det var riktigt skoj att titta på växter i trädgården och det fanns mycket jag skulle vilja ha i en framtida egen trädgård!

Idag har vi firat älsklings födelsedag med riktigt mumsig mat och efterrätt. Det blev hemmagjord västerbottenostpaj, färska kokta rökta räkor, färska vanliga nykokta räkor, kräftröra, västkuströra, baguetter och mögelost och därefter mustig chokladtårta med chokladglasyr garnerat med färska björnbär. MUMMA! Vi åt så vi nästan sprack, ha ha. Ingen gick hungrig från matbordet iallafall!

Premiär för morfar!

Ikväll kommer mamma och pappa och hälsar på oss dvs lilla E:s mormor och morfar. Ska bli så roooligt och extra kul blir det att Elvira och morfar får träffas för första gången. Jag tror att det kommer vara ett starkt ömsesidigt gillande från start! Mormor är ju redan fast och lilla E myste hur mycket som helst med mormor när hon var nere och hälsade på oss sist. Härligt härligt!

Trots värk i operationssåret och en kroppshållning som en skoliosdrabbad orangutang, har jag lyckats få ganska hyfsad ordning på mitt pysselskrivbord i pysselrummet. Berget av saker har reduserats till några mindre högar, och snart ska även dessa vara ett minne blott. Känns roligt att nu kunna använda skrivbordet till att sitta och pyssla vid, istället för att det stå översållat och otillgängligt. Håller på att filura på hur jag ska göra med väggen ovanför skrivbordet. Hade ju tänkt ut en smart konstruktion för att hänga upp band på, men nu börjar jag (som vanligt) fundera på om det inte finns en ännu bättre lösning. Hmm...Har sett en underbar och fantastiskt korg från House Doctor som säkert skulle bli härlig på väggen där. Ja, det tåls att tänka på. Vill inte hafsa till det, så jag funderar lite till tror jag.

Igår städade älskling vår lägenhet och DET var välbehövligt! Oj, oj, oj vad förigt det var här förut. Grejer på varenda bordsyta och dammigt. Kraft och energi och lust för att fixa undan och fixa till har varit en bristvara för oss på senare tid. Alla femtitolv sjukhusbesök m.m. har liksom kommit ivägen. Men nu så! Helt underbart att ha det ordningplockat och städat! Varenda gång det har städats tänker jag alltid "varför har man det inte så här jämt?" och likväl lyckas jag (för det är faktiskt till största delen jag) stöka till det igen fort som attan. Kommer jag någonsin bättra mig? Hoppas på det!

Hittade dessa ljuvliga tjocksockor på Syster Lyckligs hemsida och blev blixtförälskad - vill haaa!!! Men jag tycker att de kostade lite väl mycket, så jag funderar på om man skulle kunna hitta några liknande mönster och sedan be någon som kan konsten att sticka tjocksockar (jag har försökt och gett upp) att göra dessa åt mig...vem?

En gallblåsa senare.

Sitter i vardagsrummet i soffan med min lilla älskling E brevid mig. Hon ligger på gutefårskinnsfällen i sin söta röd- och vitrandiga pyjamas och sover och snuttar på sin napp om vartannat. Hur kan någon vara så ljuvlig? Hela hennes lilla goa kropp och hennes lukt och allt annat med henne känns så fantastiskt och trots att det är en dryg månad sedan hon kom kan jag fortfarande inte förstå att jag är hennes mamma. Att hon är min lilla dotter. Mammas lilla hjärta och skatt. Det gör ont i mammahjärtat att lilla E:s första månad utanför min mage har innehållet så mycket turbulens och elände. Vi har knappt haft en enda lugn stund tillsammans. Efterdyningar efter förlossningen, livmoderinflammation, många gallstensanfall och nu senast akut galloperation. Känns rätt sjukt faktiskt...Men nu VÄGRAR jag att mer elände inträffar, nu vill jag att vi som nybliven familj får tid att vara bara just en familj. Det är fullt tillräckligt och det enda jag vill just nu.

I torsdags morse var vi inne på akuten, för 4 gången förra veckan pga av min galla. Jag hade då mitt 6:e gallstensanfall på 1.5 vecka och medicinen jag fått med hem hjälpte inte. Så sjukt jobbigt och smärtsamt så jag trodde att jag nästan skulle bli galen. Jag hade fått tid för operation 29 september, och det kändes då som en evighet. Jag hade pga av alla gallstensanfall blivit inlagd på sjukhus för en dryg vecka sedan eftersom bukspotskörteln blivit inflammerad av alla anfall. De sa då också att de inte kunde operera så länge inflammationen bråkade, eftersom det bedömdes för riskfyllt.
Det var ett fasligt flängande hela veckan; in på akuten, sprutor, dropp m.m. Jag visste inte hur jag skulle stå ut ändå till tisdagens planerade operation. Men i torsdags när jag kom in fick jag efter provtagning prata med en kirurg och han berättade att inflammationen lugnat sig så pass att de bedömde att de skulle kunna operera direkt, då det inte var hållbart eller humant med så frekventa anfall. Kändes både skräckinjagande och lättande på samma gång. Jag var jätterädd men visste ju att det var nödvändigt. Så pang bom åkte jag in på operation och uppvaket minns jag inte så mycket av tack vare alla mediciner i kroppen. De hade opererat med snitt, men inte med jättesnitt utan ett som är ca 8 cm långt. Kirurgen sa att det inte skulle innebära mer besvär än en titthålsoperation, så jag får lita på det helt enkelt. Men litet snitt i all ära- ONT gör det!

I lördags fick jag komma hem igen efter två nätter på sjukhuset. Det kändes väldigt skönt att få komma bort från sjukhusmiljön och allt där. Personalen var jättetrevliga och snälla, så det handlade inte om det. Nej, tycker ju verkligen milt sagt inte om sjukhus och allt sådant. Men sedan är ju hela känslan rätt absurd av att befinna sig på sjukhus. Kändes stundvis som att jag var på ett dårhus. Jag delade rum med en stackars gammal superförvirrad tant som varken visste varför hon befann sig på sjukhuset eller hur man tände eller släckte sänglampan eller ringde på sköterskorna, trots att sköterskorna visade henne gång på gång och pratade med henne. Sista natten frågade den lilla tanten mig om vi befann oss på en båt. När jag svarade att vi inte gjorde det utan att vi var på sjukhuset så sa hon: "Men inte är väl alla sjuka som är här?" I övrigt låg det andra människor i andra rum ner i korridoren som ropade på hjälp eller kved eller annat. Så ja, det var verkligen skönt att få åka hem till mina älsklingar! Nu hoppas jag bara på ett snabbt tillfrisknande, för det är så tråkigt och ledsamt att inte kunna/få lyfta upp lilla E. Det gör riktigt ont i mitt hjärta. Jag saknar hennes lilla goa varma kropp i min famn...Till helgen kommer lilla E:s mormor och morfar och hälsar på, och då ska hon få träffa sin morfar för första gången. Mormor har redan fått ett försprång då hon var här för några veckor sedan.Det ska bli så roligt att de kommer ner till oss!

Jag hoppas på att smärtan har lättat till helgen så vi kan gosa riktigt mycket, lilla E och jag.

Snart 3 veckor.

På tisdag är vår lilla älskling tre veckor gammal, tiden går fort som det sägs. Idag upptäckte vi att hon kan följa ett föremål (finger) om man rör det framför henne från sida till sida! Så roligt! Trodde inte hon kunde det än, men så fel jag hade. Verkar dock som att hon behöver vara mätt, inte för trött och lugn för att göra det. Det var när vi träffade farmor ute hos älsklings syster på ön som vi upptäckte detta. Så spännande att upptäcka nya saker tillsammans med lilla E!

Natten till idag tog älskling hand om lilla E för att jag skulle få sova. De tre föregående nätterna var inte lilla E så sugen på annat än snuttning under nätterna, och då kan inte jag sova. Så jag somnade som en stock MEN vaknar av att jag håller på att få ett sådant där äckel-gallstensanfall IGEN! Tack och lov så hade jag medicin hemma, så efter dubbel dos och en dryg timme senare släppte eländet och jag fick somna om. Sov som en stock enda till 08-snåret då jag vaknade av att brösten värkte för de var så fulla av mjölk. Trots anfallet under natten sov jag riktigt gott den övriga tiden, vilket var välbehövligt och underbart. Älskling och lilla E hade också sovit bra i pysselrummet, vilket var skönt att höra.

I torsdags var jag på ultraljud av gallblåsan, och tror du inte att där fanns två skitstenar! Så nu har vi svart på vitt vad som vållat dessa otäcka anfall som jag haft under graviditeten och som inträffat sedan förlossningen. Tydligen inget ovanligt i samband med graviditet och förlossning pga av alla hormoner m.m. Men det känns ändå skit. Till veckan skulle läkaren höra av sig, om jag förstod honom rätt, och då år jag väl höra hur han tycker att vi ska gå vidare med detta. Även om jag är jätterädd för operation och det så känner jag ändå någonstans att det kan inte fortsätta så här med anfall minst varannan vecka, så som det varit de senaste månaderna. Det orkar jag inte med. Går ju och oroar mig för när de ska komma och när de kommer är det så vidrigt! Så det vore bättre att få ta bort stenarna. I så fall hoppas jag på att det blir sådan där titthålskirurgi (eller vad det nu heter), för jag vill inte bli uppskuren i magen. Det känns för otäckt och tar dessutom längre tid att återhämta sig ifrån. Är rädd för att läkaren kommer antingen säga att det inte kommer att bli någon operation för att det går över av sig självt tids nog eller att han ska säga att jag kommer att få vänta på operation i ett halvår eller längre...Hua!

Apropå oro; det är väldans vad man kan komma på saker att oroa sig för när det gäller ens lilla barn! Allt ifrån hur en dag ska te sig, om det kommer bli en lugn natt med sömn eller om det kommer vara oroligt och frenetiskt snuttande, eller om hon kommer få kolik längre fram eller någon prick man ser någonstans på henne. Har alla föräldrar det så eller är jag extrem??? Misstänker att det inte lär bli mindre oro ju längre tiden gå heller, bara för andra saker...oj, oj, oj...Men man får väl lära sig att ta saker en dag i taget som min kära syster säger, annars blir det övermäktigt.

Nu är miraklet här!

Så kom storken till slut! (Eller ja, tänk om det vore så lätt att få barn). Tisdagen den 25 augusti kl 01.23 kom lilla E ut som skjuten ur en kanon. Trots 13 dagars övertid vägde vår lilla stora skatt bara 2800g och var 48 cm lång! Så liiiten och samtidigt så perfekt. Så välskapt och vilken liten skönhet. Jag har alltid tyckt att föräldrars babbel om sina barn och utläggningar om hur fantastiska de är ofta känts lite "för mycket" och funderat på om jag själv skulle bli så, guess what - jag är precis sådan! Kan inte sluta titta på henne knappt och känner mig nästan stygg när jag går iväg på toan till och med. Det låter säkert fullständigt galet, men det verkar ju onekligen vara så de flesta fungerar. Föräldrar tycker helt enkelt att just deras bäbis är det mest underbara perfekta barn som någonsin funnits. Tyvärr måste jag ju säga att VÅR bäbis är den som är den MEST perfekta som någonsin funnits!

Barnmorskan som gjorde ultraljudet i vecka 18 hade alltså helt rätt, hon trodde med 80% säkerhet att det skulle bli en tjej och det blev det! Däremot hade hon fel om hakan. Lilla E:s haka sa hon ju var lik mammas (hur hon nu kunde se det på ett ultraljud), men lilla E har samma lilla skåra i hakan som sin pappa. Så tji fick barnmorskan! Jag hade ju hoppats på att lilla E skulle vara lik sin pappa (eftersom enligt de bäbisbilder jag sett på honom så var han en av de sötaste bäbisar som funnits, näst efter lilla E nu då förståss!) och se det är hon. Hon är verkligen jättelik honom! Helt bedårande. Tror att hon har ärvt mina händer (långa smala fingrar) och min huvudform. Men i övrigt tycker jag att det är lite svårt att se om det är något mer av mig ännu. Men det lär visa sig. Min systers lilla tös var hur lik sin mamma som helst när hon kom, men blev senare mer och mer lik sin pappa. Så man vet aldrig vart det slutar (ha ha ha!).

Min förlossningsskräck ja...vad ska jag säga. Den är ju inte mindre nu, men jag överlevde min förlossning i allafall (trots att jag vid ett flertal tillfällen tänkte att "nu dör jag av smärta!!!"). Det är svårt att förstå hur man kan uppleva så mycket fruktansvärd smärta och inte dö eller åtminstone tuppa av pga det. I vilket annat sammanhang som helst är jag helt övertygad om att man skulle gjort det. Även om jag så klart fattade innan förlossningen att det skulle göra ont som as så kunde jag ändå inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur ont det verkligen sedan gjorde. Vidrigt!!! MEN efteråt så känner jag att det var värt det, för jag skulle aldrig kunna föreställa mig (trots att lilla E bara är drygt 1.5 vecka gammal) att vara utan min lilla älskling! Tänk att så mycket fasa och smärta kan leda fram till ett sådant mirakel som ett barn är...

Det jag kan säga att jag inte längre är rädd för när det handlar om förlossning är epiduralen. I min värld är epiduralen Guds gåva till den födande kvinnan, för OJ vilken dramatisk skillnad (åt det positiva hållet) det blev efter att jag fick den. Jämfört med de där värkarna jag hade innan jag beslutade mig för att våga ta den, så var upplevelsen av att ta epiduralen ingenting! När den började verka försvann värkarna! Eller, smärtan försvann och värkarna byttes ut från "AJ AJ AAAAJ!!!" till "Jag känner mig typ lite kissnödig". För eftersom vi kunde se på en monitor när värkarna kom, och jag kände lite av ett kissnödighetsliknande tryck varje gång de kom så förstod vi att det var så de kändes efter epiduralen. Då helt plötsligt blev jag kontaktbar igen, istället för att vara helt väck av smärta, och jag kunde prata och äta! Helt underbart! Om jag blir med barn någon fler gång (om 100 år när allting kommer kring), så kommer jag åtminstone inte vara rädd för att ta epidural.

Mer redogörelse för förlossningen tar jag inte nu. Får se om jag tar det någon annan gång. Men på denna korta tid sedan jag födde mitt (VÅRT!!!) älskade barn har det milt uttryckt varit mycket som hänt. I och med att lillan hade så brottom att komma ut, så sprack jag invändigt och blev sydd i en halvtimme (BLÄÄÄ!!!) vilket har varit en pärs (kan inte sitta något vidare och det gör ont när jag står och går), och en förlossning som föregåtts av 5 nätter utan sömn pga av värkar är man ju inte direkt laddad och stark inför och man blir därav extra trött (förutom den vanliga tröttheten), MEN som grädde på moset så fick jag dagen efter att vi kommit hem (dvs fredag samma vecka) ett "gallstensliknande anfall" som var helt fruktansvärt. Jag blev så dålig, hade svinont och kunde nästan inte andas så älskling blev tvungen att ringa ambulans. Så jag fick åka ambulans med blåljus till akuten för första gången i mitt liv. Så då var det sjukhus, igen. Efter spruta med dundermedicin (morfinliknande preparat) så släppte det onda efter ett tag och jag och mina älsklingar (som fick åka efter ambulansen) fick stanna kvar tills medicinen slutat verka för att se hur jag mådde. När jag senare på kvällen inte kände av det något mer fick vi åka hem med recept och remisser till vidare undersökningar. Senare samma natt vaknar jag av att eländet kommer tillbaka! Men denna gången väntade vi inte utan slängde oss in i bilen och åkte till akuten. När vi väl kommer fram började anfallet släppa av sig självt, men vi fick ändå stanna kvar några timmar för att se vad som hände. Sedan fick vi åka hem. Nästa tur kom i förrgår då jag vaknade tidigt på morgonen av att jag låg och skakade i sängen som en galning eftersom jag frös så fruktansvärt. Tog alvedon och en halvtimme senare när jag tog tempen hade jag ändå +39.5c och mådde pyton med ont i ryggen och i äggstockarna. Så då fick vi åka in igen. Denna gången hade jag tydligen fått inflammation i livmodern. Som om att det inte är nog att föda barn och sedan komma hem och försöka ta hand om sitt barn! Helt galet är vad det är. Tack och lov att jag har en helt fantastisk mamma som när hon fick reda på detta med inflammationen kastar sig på första bästa nattåg, kom hit igår och har pysslat om oss, städat, handlat, lagat mat, fixat och donat och natten till idag tog hand om lilla E så de totalt utvakade föräldrarna fick sova lite. Snacka om mirakelmormor!!! Jag är så tacksam över att ha en mamma som har ett så stort och kärleksfullt hjärta.

Evighetsfasen.

Jag tycker att den här sk latensfasen som jag nu varit inne i under 2.5 dygn borde byta namn till: evighetsfasen. Det är ju hur segt som helst att ha värkar under så lång tid som hoppar mellan 5-10 minuter. Har även denna natt sovit dåligt och varit tvungen att gå på toa säkert 5-7 ggr. Värkarna har varit kraftigare också. Sedan i morse har det fortsatt i 5-10 minuters intervaller i värkarna och jag känner att jag blir mer och mer frustrerad på detta förlopp. Eller brist på förlopp? Pratade med BB i morse och barnmorskan tyckte att jag skulle åka in ikväll och sova på BB med medicinsk hjälp. Känns rätt jobbigt även om det behövs. Min stora skräck i livet är sjukhusrelaterad, så jag hade ju trott att jag inte skulle behöva åka in i annat ärende än förlossning i det här skedet. Känns ju skit att åka in och (förhoppningsvis) sova och sedan få åka hem igen. Hur länge kan en sådan här latensfas pågå egentligen?

I vår nya lägenhet känns det så roligt att hålla på och greja. Vår hyresvärd har ja sagt att vi får måla/tapetsera som vi vill och det känns underbart. Förra stället vi bodde på körde ju rena rama farciststilen, fick inte ens sätta en skruv i väggen för att hänga upp tavlor. Nehej, de skulle fästas med snöre/lina i speciella takkrokar från listerna uppe vid taket. Så i den nya lägenheten känns det som att inredningsådran har hamnat på grönbete! Köket blev ju så himla fint efter tapetseringen och sovrummet med efter ommålningen. Köksgardinen är löst nu och vi har en ungefärlig plan för sovrumsgardiner nu också! Har dock inte skaffat sovrumsgardinen ännu.
Vi ville ju ha ett gammalt fint köksbord istället för det trista bordet vi haft, och för några veckor sedan så fick vi älsklings mormor och morfars gamla köksbord som älsklings syster hade och inte använde. Det passar kanonbra i vårt kök! Vi känner oss helnöjda med det och den ruffa träskivan ger värme till köket. Vi är på jakt efter en liten charmig kökssoffa också och två fina pinnstolar, men det visade sig vara lurigare än vi trodde! Soffan får inte vara längre än 1.50m och sådana finns det inte gott om härikring. Hittade en som skulle ha passat perfekt på Tradera, men säljaren ville inte skicka den med bussgods. Surt! Så vi får försöka ha tålamod och leta vidare. När vi väl hittar den kommer det bara bli ännu finare i köket. Härligt!Men så var det ju det där med tålamod...

Tittade på Åhléns hemsida och hittade som vanligt flera trevligheter. Kuddarna skulle kunna fungera utmärkt i den kommande (!) kökssoffan i köket. Hittade de supersöta kopparna också, som jag verkligen skulle vilja ha (även tallrikarna) och ett gäng fina sängkläder till sovrummet. Tänk att det är så enkelt att hitta saker som man vill ha!

+9 dagar

Den här lilla i magen är då sannerligen envis! Nu har det gått 9 dagar över tiden. Har dock sedan igår haft en del värkar och trodde nog att det skulle bära av till BB i natt, men icke sa nicke. Har sovit som en kratta, som det så fint heter, och funderar på hur förloppet kommer fortsätta. Hoppas att det inte blir ännu en till seg resultatlös natt. Kom igen!

Vår hyresvärd har en bokhylla i trapphuset där hon lagt ut en massa nummer av inredningstidningar. Hittade den här underbara ljusslingan med barbapappor i en av tidningarna och kände genast att jag skulle vilja ha en sådan till bäbis. Men det får vänta, är fattigare än en kyrkråtta just nu.

Anmälde föräldrapenning i måndags, och den tar nog ett tag innan vi ser röken av med handläggningstid osv. Sedan har jag ju ansökt hos alfakassan om grundersättning (fr o m 1 juni), och de har i särklass den mest ohumana och monstruösa väntetiden jag någonsin hört talas om; 15 veckor!!! Tyckte det var tillräckligt illa när jag tidigare i somras ringde och pratade med dem och de då sa att det var 12 veckors väntetid. När jag ringde igen för ca 2 veckor sedan hade väntetiden VÄXT till 15 veckor. Det är ju fullständig galenskap. Hur jobbar de egentligen? Eftersom de inte gör något åt situationen måste det ju innebära att ledningen på alfakassan inbillar sig att folk har sparade pengar som reserv och kan leva på det i ca 4 månader. Sinnessjukt är vad det är. Visst fattar jag att det måste finnas handläggningstid, men den måste ju också vara rimlig.

Nu ska vi strax iväg till MVC på överburenhetskontroll. Får se vad barnmorskan säger. Vi hade egentligen en tid igår men älskling och jag lyckades försova oss! Älsklings väckarklocka ringde inte. När jag senare pratade med barnmorskan igår skrattade hon och sa att hon trodde att vi hamnat på BB och att det var därför vi inte kom. Men så var det alltså inte.

Kom loss nu då!

Nu har det gått 6 dagar över tiden. Börjar känna mig less eftersom bäbis har de 4 senaste dagarna varit vildare än vanligt och gör illa mig rätt mycket. Bökandet och spjärnandet gör direkt ont. Nu är hon ju större och starkare, så hon kan uppenbarligen ta i mer. Aj! säger jag bara. Om det hela inte kör igång av sig självt har vi två veckor till av sådant...puh!

Väggdekorationstexten blev rätt bra tycker jag, men jag tror jag ska göra en liten korrigering innan den får betraktas som helt färdig. Gillar inte helt hur en av bokstäverna blev.

Nu har jag löst gardinfrågan i köket! Kunde använda tyget från en gammal gardin som jag sydde om och håller nu på att brodera på den. Lite snirkel och sedan tänkte jag mig något monogramaktigt ovanför snirkligheten; H.E.M. tänkte jag. Det blir i dubbel bemärkelse, våra initialer (bäbis kommer med största sannolikhet heta något på E oavsett om det skulle bli en pojke trots att vi tror att det är en flicka). Känns som köksgardinen kommer bli rätt bra!

Den 20 augusti har det utlovats att nya Panduro Hobbykatalogen ska komma, den ser jag verkligen fram emot. Hoppas datumet stämmer! Alltid lika roligt när katalogen kommer, då man får sitta och frossa i allt pyssel man vill ha. Dessutom tycker jag det är så roligt att göra "lådsas-shopping-lista" på allt jag skulle vilja ha i katalogen. Alltid finns det något att roa sig åt!

Övertid.

Igår var det beräknade förlossningsdatumet, men bäbis bestämde sig för att vänta. Så nu tillhör vi de 97% som inte föder på utsatt datum helt enkelt. Vi får se när hon bestämmer sig för att komma. Blir det en liten tjej som vi tror så blir det en Elvira, skulle de bli en pojke har vi två namn på lut. Men de kommer vi att hemlighålla tror jag. Med tanke på att övriga familjen inte är färdiga med barnafödande och att älsklings ena syster väntar barn i januari, så kan det vara klokt att inte säga så mycket. Man kan ju inte hålla på att boka en massa namn. Så det får räcka med ett så länge!

Min pappa sms:ade ett så rart sms tidigare idag, han skrev: "Kommer inte bäbis snart?, morfar väntar. Kram" Många undrar om det händer något och jag kan bara hålla med i undringarna. Tänker hela tiden på förlossningen fastän jag försöker att inte göra det (paradox!). Så fort det kommer någon förvärk så funderar jag genast på om det är nu det sätter igång. Lite anspänning kan man säga. Har fått för mig att hon kommer ut innan söndag, men man kan ju aldrig veta.

Har pysslat lite med spjälsängen och dekorerat både på och ovanför den. Det är så roligt att pyssla till det för den lilla som är på väg. Mina älskade Tilda-böcker har inspiration så det räcker och blir över och det är därifrån idéerna till hjärtana kommer samt typsnittet på handstilen på spjälsängen. Helt underbart vad författarinnan till Tilda kan inspirera till tokmysiga saker i tyg. Förebilden till rosorna och lavendelvingarna kommer också från hennes böcker.

De underbara trådrullarna i trä som jag rullat upp band på hittade jag i juni på en loppis. Kändes som att hitta guld ungefär! Har letat rätt länge efter sådana, och vi snubblade in på en tillfällig loppis och när vi skulle gå råkade jag se ett band med dessa uppträdda på, som ett halsband av trådrullar. Kastade mig givetvis över detta och letade upp den som tog betalt för sakerna. Hade kunnat betala ganska bra för trådrullarna, så när damen sa att hela bandet med rullar kostade 1 kr (!) så kändes det som jag fick dem gratis. Härligt när man får ha vråltur någongång ibland! Vill ha många fler och gärna i större storlekar. Som syns på en del av dessa rullar så liknar de mer bollar än rullar eftersom de upprullade banden är så långa. Men det gör mig inget, de ser bulliga och mysiga ut så här.

Idag påbörjade jag äntligen väggtextdekorationen i sovrummet ovanför väggaveln. Det tog verkligen sin tid innan jag fick till ett typsnitt som kändes rätt. Ville ju ha ett typsnitt som var lite gammaldags handstil över och det visade sig svårare än jag trott. Men efter en massa skissande och googlande så tror jag att det blir bra. Ska fota när det är färdigt tänkte jag.

Väntan & förberedelse.

Ja, inte skulle man kunna tro att min förlossning är beräknad till mindre än en vecka så som jag håller på. I helgen som var blev köket färdigtapetserat, vilket jag gjorde mer än hälften själv (!). Jag som aldrig tapetserat själv tidigare och defenitivt inte en tapet med mönster. Men det gick rätt bra med något undantag, som älskling hjälpte till att lösa. Vi är båda toknöjda med tapeten och köket har verkligen fått en annan karaktär sedan den nya tapeten kom upp. Mycket mer inbjudande och trivsamt! Innan kändes köket mer som en kallt hål pga av väggfärgen som inte innehöll minsta lilla värme. Nu består funderingarna i vad man ska välja för gardintyg! Jag har ingen bild framför mig av vilket tyg jag vill ha, så jag känner mig lite rådvill. Älskling hade inte heller något förslag när jag frågade...hmm...ska man köra på något med mönster eller ska det vara enfärgat? Vilken färg ska man välja? Hmm...Själva modellen på gardin tror jag att jag har klart för mig iallafall, alltid något!

Jag har nästan målat färdigt vårt sovrum också, det är bara en vägg kvar nu innan den hiskeliga mentholblå färgen är borta. Verkligen förändring kan man säga. Innan gav sovrumsväggarna ingen ro över huvudtaget, men nu...ja...vilken förändring! Den ljusgrå tonen är på något märkligt vis rätt varm för att vara en grå färg. Den stora utmaningen med sovrummet är dels att komma på vilken gardin och vilket gardintyg vi ska ha och väggtexten som jag ska texta och måla på frihand. He he, det sistnämnda kan bli intressant. Vi har iallafall bilden klar över vilka sängbord och sänglampor vi ska ha - IKEA here we come! Egentligen skulle vi vilja ha en snygg fondtapet i sovrummet, MEN eftersom jag har benägenheten att fastna för Sanberg, Sanderson, Colefax&Fowler och Cole&Son så blir det ingen fondtapet i nuläget. En rulle av dessa kostar ju mellan 500-830kr! Givetvis behövs två rullar för fondväggen, och de pengarna vill vi inte lägga eftersom vi får bekosta tapetseringen själva och dels inte rår om lägenheten. Hade vi gjort det hade det inte varit något att fundera på.

Idag var vi på sista ordinarie träffen på MVC. Onsdag är det beräknad b-day, men om det drar ut på tiden (vilket det tydligen väldigt ofta gör) så får vi extraträffar med barnmorskan. Iiih, känns väldigt nervöst och ganska ångestfyllt det här med förlossningen. Vill bara få det överstökat och helst vill jag inte vara med alls, men det går ju inte att välja. Så det är väl till att stålsätta sig och försöka inte få allt för mycket panik när det hela går av stapeln. Ryyys...Ja, det som inte dödar det härdar sägs det ju. Vi får väl se.

Har tvättat det mesta avbäbiskläderna och andra tygsaker. Ska ta tag i att klippa till madrassen till spjälsängen, visade sig vara för stor! Lite otippat för att vara IKEA faktiskt. Deras möbler och tillbehör brukar ju vara anpassade till varandra. Men inte denna gången...Så kan det gå.

I målar- & tapetserartagen!

Så som jag håller på här hemma skulle man nästan kunna tro att jag lever i nån sorts förnekelse av att jag är höggravid. Idag har jag krypit omkring på alla fyra med en kudde under knäna och målat golvlister, därefter var det upp på höga pallen för att måla i skarvarna mellan tak och vägg i köket. Och ja, jag är höggravid och har bara två veckor kvar till beräknad b-day...jag är nog lite galen. Men jag vill så gärna få väggarna färdiga innan vår lilla bäbis kommer ut och eftersom älskling jobbar heltid så kan jag inte låta bli liksom.

Igår for jag omkring och tvättade som en galning. Hela tvättstugan är smockfull av bäbiskkläder och spjälsängslakan m.m. Måste bara komma ihåg att hämta all tvätt innan övriga i huset ska tvätta!
Jag håller igång kan man säga. Det är inte förrän denna senaste veckan som jag börjar känna att det är lite jobbigt, har förvärkar (som det så fint heter) då och då. Sedan är väl inte aktivitet på golvnivå någon hit heller. Men det vore väl konstigt om det inte blev lite krångel de sista tre veckorna. Som tidigare konstaterat så följer jag ju verkligen inte det "vanliga" när det gäller mående m.m. under graviditet. Tex så pratar många om att den andra hälften av graviditeten brukar vara jobbigast. Så har det inte varit för mig, det var de första fyra månaderna som var vidriga och sedan har jag mått rätt bra med lite undantag. Skönt att inte hela graviditeten varit hemsk.

Jag har haft en sy-pyssel-frenesi senaste veckorna, ska ta och fota här någon dag och lägga ut bilderna på mina kreationer. Äntligen har jag fått färdigt det försenade lapptäcket till min goa systerdotter ( som hon skulle ha fått i julklapp!), så det ska skickas nu. Men först fotandet!

Mitt i semestern!

NU har vi äntligen fått igång internet i vårt nya hem! Som jag har väntat på på detta internet, har känt mig helt off när jag inte kunnat surfa som vanligt. Inget bloggande har det blivit heller på en och en halv månad, hugaligen! Men nu så, ska det kunna gå bra. Vi har bara inte lyckats klura ut hur vi ska få det trådlösa internet att fungera ännu. Men jag är fullkomligt nöjd med att kunna använda internet på "stordatorn". Det kommer dock inte bli så mycket internetande förrän älsklings semester slut. Just nu sitter jag ute i svärföräldrarnas sommarhus i Göteborgska skärgården och njuter av en vacker kväll och av trevligt sällskap. Älsklings stora härliga familj har idag kommit ut hit till ön och det är gott att träffas. Min egna familj åkte tillbaka till norr i lördags efter att vi fått en vecka tillsammans här ute i sommarparadiset. Det var så roligt att vi äntligen fick ihop en vecka tillsammans här, det har vi försökt med lääänge. Det blev en härlig blandning av slappande, några svängar in till stan till Liseberg och Universeum och lite annat. Men usch vad veckan gick fort! Kan inte fatta att en vecka kan försvinna bara så galet snabbt. Men det sägs ju att det är så det är när man har trevligt! Det är ett gott tecken.

Ja, nu är det bara fyra veckor kvar till bäbisen förmodligen dyker upp, dvs om hon inte drar över på tiden. Sådant är ju rätt vanligt trots allt! Det är ett fasligt bökande och stökande i min mage nu, sparkarna har förbytts till spjärnande istället och ibland tar hon i så hårt att det gör ont. Får se vad som händer med magen nu de sista veckorna, men än så länge är jag inte så jättestor iallafall. Ta i trä, men jag kan röra mig rätt bra så länge jag inte behöver något på golvnivå.
Känns så ofattbart fortfarande att älskling och jag ska få ett barn. Livet kommer aldrig bli sig likt igen, det är då ett som är säkert. Fast med det menar jag inte något negativt. Bara att "life as we know it will never be the same again...". Märkligt. Förlossningen försöker jag att inte tänka så mycket på, det blir lite andningsövningar och inpräntande i huvudet att jag ska lyssna på barnmorskan och försöka följa hennes instruktioner som får räcka. Ryyys...

Min kära svärmor håller på att virka den mest underbara bäbisfilt jag någonsin sett! Blir helt underbart att få en sådan fin present till lillan. Vilket jobb svärmor lägger ner, det är helt otroligt men så blir det så fint som bara den också. Ska fota filten när den är färdig och blogga om den.

Nu ska jag återgå till den internetlösa världen, men nu kommer det iallafall inte dröja så väldigt länge till nästa blogginlägg.

Imorgon drar vårt flyttlass!

Ja, då var det sista dagen i vår gamla lägenhet då. Imorgon på morgonen har vi planerat att flyttlasset ska gå, hoppas på att komma iväg i en riktigt bra tid så idag gäller det att jobba på med det sista! Så skönt att de stora städningsgrejerna är gjorda nu; alla fönster är putsade, spis och ugn är rengjorda, kaklet på toan har fått sig en ordentlig skrubbning. Resten av städningen kan nog inte genomföras förrän alla grejer är väck ur lägenheten. Förutom några skåp förståss då, de kan jag torka ur idag. Är nog bara tre kvar att fixa. Märkligt att lämna den här stan så här efter 6 år...hmm...
Igår var jag ute med mina darlings och bästisar på Texas Longhorn, varför har jag inte varit där förrän nu?! Det var sååå gott och vi hade jättetrevligt! Kändes samtidigt lite sorgligt eftersom vi alla vet att vi inte kommer att kunna träffas så här nu när älskling och jag flyttar. Sorgligt! Men vi hade det ändå trevligt och jag fick en jättefin födelsedagspresent! Ett hänge från Björg som verkligen hit home så att säga. Så gulligt och budskapet kändes i hjärtat från mina goa härliga vänner (bilden är lånad från www.j-k.se).

Igår var sista arbetsdagen på mitt jobb. Kändes vemodigt och jag hoppades på att slippa bli för känslosam, men det höll inte. Chefen kom och hämtade mig vid kl 10-fikat och då var alla kollegor samlade i köket och det var dukat med jordgubbar, glass, kakor och tårta. De hade också ställt fram presenter. Chefen höll ett litet ta och när jag skulle säga några ord till mina kollegor så började så klart tårarna att rinna. Skönt nog var jag iallafall inte ensam om detta. Berättade att det kändes så märkligt att för första gången i mitt liv kändes det ledsamt att sluta på ett jobb eftersom jag trivts så bra där. Så är det verkligen! Förr har jag alltid känt mig befriad och jätteglad över att ha blivit fri från något tråkigt jobb och tyckt att det enbart varit skönt att lämna, men inte denna gången. I slutet av dagen gick jag runt och sa hej då till alla, och det gick bra så länge jag inte pratade med mina favoritkollegor. För när jag gjorde det blev det tårigt igen. Speciellt när jag och mina superfavvisar skulle säga hej då, då rann tårarna som vattenfall på oss. Hur ska jag någonsin lyckas hitta kollegor som K och P? Har aldrig haft så härliga kollegor som dem, som jag dels haft väldigt roligt med och dels kunnat rådgöra och fått hjälp av när jag inte vetat vad jag ska göra...Ja, det återstår att se.

I tisdags fyllde jag 29! Tycker ju att det är så roligt att fylla år och dagen blev verkligen inte någon besvikelse. Det började redan innan kl 08 på morgonen! Först ringde en av mina bästa vänner från Örebro och sjöng och grattade, hon hade skickat en jättefin present från Syster Lycklig per post också! Strax därefter ringde en olycklig älskling som tyckte att det var så hemskt att han glömt ställa väckarklockan, han brukar alltid väcka mig på födelsedag med sång och uppvaktning. Men jag sa att jag inte tyckte att det gjorde något. Inte när man kliver upp kl 6.30 på morgonen. Han sjöng för mig i telefon med härlig morgonröst och sa att han skulle fira mig ordentligt när jag kom hem. Så söt!
Under dagen kom det både grattis sms och telefonsamtal (skulle ju nästan kunnat tro att jag fyllde jämt med all uppvaktning!) och fem av mina närmre kollegor bjöd ut mig på lunch på jobbet. När jag kom hem var älskling hemlighetsfull och grejade inne i vardagsrummet. När jag till slut fick komma in hade han pyntat med ballonger och på vardagsrumsbordet stod en härlig bukett med liljekonvalj som doftade himelskt, ett kort, en jordgubbstårta som han bakat själv och en hög med paket! Vilken lycka! Han är så underbar min älskling!!!
Jag fick ett underbart silvrigt toppigt paraply från Lisbeth Dahl, ett jättefint stort M som är cement/zinkgrått, ett sött litet vitt trä X, ett silverfärgat smyckesställ från Lisbeth Dahl och en underbar liten äggkorg. Så underbart fina saker som ska bli en fröjd att ta fram i nya lägenheten!
Kära storasyster ringde och berättade att hon skickar med present med mamma och pappa när de kommer ner i mitten av juni, så jag har mer att se fram emot! Hon är så go min allra käraste syster.
Av mamma och pappa, svärföräldrarna, mormor och farmor fick jag pengar! Det passar perfekt eftersom jag är på jakt efter något fint gammalt skrivbord till pysselrummet. Jag vet ju vad jag letar efter, frågan är väl bara hur snabbt jag kommer att hitta det.

Den där deppdagen jag hade för ett tag sedan, ja, jag blir inte klok på mina ögon! Trodde ju att ögoninflammationen tagit om, men nu vet jag inte vad jag ska tro. Det grodde ju aldrig igen så där
äckligt som vid första svängen, men samtidigt tycker jag att ögonen inte är riktigt som vanligt. Tycker att jag har mer grejs i ögonvråna än tidigare på mornarna och det gör mig konfunderad. Men å andra sidan så blir de inte värre och värre som jag förväntade mig förra helgen utan har varit som de är nu i över en vecka, hmm...Kanske får välja att tro att den är väck nu och att jag inte har något att bekymra mig över nu. Låter som en bra plan!

Ja, nu kommer det nog dröja ett tag innan jag kan blogga igen. Vi måste ju skaffa något bredbandsgrejs i nya lägenheten och det kanske tar ett tag. Så därför fick detta inlägg bli extra långt istället.

Deppo.

Sitter i mörkret och bloggar och det enda ljuset över tangentbordet är det som dataskärmen ger. Lyssnar på lite melankolisk Bill Evans musik. Den här dagen har känts som en riktig deppardag. Upptäckte till stor besvikelse i morse att jag med största sannolikhet har fått tillbaka ögoninflammationsäcklet. Blev jätteledsen. Hade ju verkligen njutit av att kunna använda linser igen och faktiskt se bra, men idag tordes jag inte ha dem så jag har gått runt i mina apfula glasögon som jag vantrivs i och sett världen genom ett sudd igen. Blä! Känns lite tröstlöst att jag samlar på sjukdomar och krämpor. Förkylningseländet som började i påskas är inte borta, hostan jag fick i början på sista veckan i april är fortfarande kvar (om än i mildare form), det pajade revbenet är fortfarande ont och ögoninflammationen jag fick i valborg håller på att varva om av allt att döma. Mina ögon såg väldigt suspekta ut i morse med mer gegg än normalt. Ska jag aldrig få bli av med något i sjukdomsväg?! Har dessutom igår och idag känt av illamåendet i omgångar, suuuck. Vad ska jag göra??? Kan jag inte få bli frisk nu...please!

Älskling var så fantastiskt duktig igår, han putsade våra fönster. Kanske inte låter som någon större grej, men betänk då att varje fönster i vår lägenhet har tre glas. Det vill säga 6 sidor att putsa på varje fönster vilket i vår lägenhet innebär 48 fönstersidor! Dessutom har vi stora perspektivfönster, så det är ett riktigt hästjobb att utföra. Hade ju tänk att jag skulle ta hand om detta, men mitt högra skitrevben satt helt stopp för det. Så älskling fick göra det uppdraget och han gjorde det med bravur! Våra fönsterrutor är så klara och utsikten så skarp att det i början nästan kändes som att vi inte hade något glas isatt i fönstren. Helt otroligt vilken skillnad det kan bli. Nu ser vi omvärlden med förnyad skärpa kan man säga.

Ja, då var det snart dags för sista arbetsveckan. Fem helarbetsdagar...funderar lite smått på vad jag ska fylla dem med i och med att jag inte kommer att ha några nya ärenden att jobba med. Har ett nybesök inplanerat på torsdag vilket förmodligen också blir mitt sista om inget oförutsett inträffar. Jag ska gå igenom de klienter jag har kvar och " städa" i ordning sådant som kan underlätta för den kollega som ska ta över dem och fixa lite annat smått och gott. Förhoppningsvis tar det mer tid än jag tror, jag gillar verkligen inte att känna att jag har för lite att göra (i och för sig inte för mycket heller) på jobbet. Tiden går för sakta då. Det är min tur att ha hand om köksveckan, så jag får väl fylla tomrum med att hålla extra ordning i köket. Som torsdagsfika tänkte jag eventuellt ta med tårta, måste bara komma ihåg att beställa tårta hos konditoriet vid jobbet innan torsdag! För det fungerar inte att baka hemma nu när vi har packat ner så mycket av våra köksgrejer. Hade nog varit svårt att lyckas frakta dem till jobbet också, så konditoriet blir bra. Undra vilken sort jag ska beställa? Hmm...

Nu fungerar det!

Märkligt! Prövade på nytt att ta kort med kameran och denna gången gick det, törs dock inte lita på den nu när den varit så ojämn. Men, men, håller tummarna att den inte ska avlida totalt riktigt än. Nu i helgen måste jag nog ta och packa ner pysslet, eftersom vi flyttar ju om en dryg vecka. Helt otroligt, jag kan inte riktigt få in det i huvudet! Men flyttkaoset här hemma talar sitt tydliga språk. Kanske blir det något mer pysslat innan packandet är färdigt! De senaste smyckena har inte fått tags allihopa ännu. Måste ta och beställa fler för jag har riktig brist på dem nu.

Idag var det dags för v28-kollen hos MVC. Fick höra fosterljud idag också och lillan var precis lika busig som förra gången. Barnmorskan skrattade och sa att hon fick verkligen sätta sina kunskaper på prov när det gällde att fånga hjärtljuden. Mycket sparkar fick vi höra även denna gång! Lilla busfröt.

Snopet!

Jag tänkte idag ta kort på de senaste smyckena jag gjort men si de ville inte min kamera. Har misstänkt sedan ett tag att det har hänt något med den, för den beter sig riktigt mysko. Skit och pannkaka! Ska göra några försök till lite senare så får vi se om den kanske får någon revival eller något. Vore verkligen trist om den lagt av nu. Har i och för sig haft den i fyra år och jag vet inte hur lång livslängd en digitalkamera har, men jag har ju varit noggrann och försiktig med den så jag tycker väl att den inte borde paja nu. Men, men, det visar sig.

Igår var jag och älskling på stan i ett försök att hitta några fina festkläder till mig inför älsklings examen och prästvigning. Det visade sig inte vara helt lätt. Hitta något som dels känns festligt och fint och som går att klämma in en gravidmage i utan att se ut som ett tält - not so easy! Älskling gjorde verkligen tappra försök och var väldigt tålmodig. Han hittade några förslag varav ett fungerade ganska bra och var en fin klänning. Är inte helsåld på den, men den är iallafall fin. Trixet är nu att hitta någon fin kort kofta som fungerar ihop med den. Vi kammade igenom de flesta klädaffärerna utan någon större framgång. Inne på Kappahl hittade jag däremot en ljuvlig klänning i deras Vintage Collection, men eftersom det inte fanns rätt storlek är det svårt att veta om den skulle sitta bra. Vi ska dra iväg till ett shoppingcenter idag och jag håller alla tummar och tår för att den ska finnas i rätt storlek där. Blir dock lika frustrerad varje gång det gäller kläder sedan jag blev gravid, det är sanneligen inte enkelt att hitta något. Hoppas det blir bättre i Göteborg!

Älskling ville också igår att jag skulle visa saker i affärer som jag önskar mig i födelsedagspresent, så vi tog en sväng i några affärer. Han är verkligen världens sötaste som är noggrann med att kolla av vad jag helst vill ha, tycker att det är så gulligt. Inte för att jag är svår att vara till lags när det gäller presenter, blir faktiskt glad för det mesta. Tänker mer på detta att jag vet att en del (karlar?) inte bryr sig så mycket när det gäller att ge presenter till sin respektive, men det gör min älskling och det tycker jag är en fin egenskap hos honom.

Känns märkligt att det nu bara är åtta arbetsdagar kvar av mitt vik. Blandade känslor. Jag har ju trivts väldigt bra och tycker att jag har en jättebra chef (troligtvis den bästa jag haft någon gång faktiskt). Har dessutom haft några kollegor som verkligen varit gött att jobba med. Samtidigt är det skönt att få vara ledig (som alltid) och ta det lugnt. Speciellt med tanke på hur mitt mående och min hälsa varit under det senaste halvåret. Men det känns faktiskt lite sorgligt att sluta där, och det är första gången i hela mitt yrkesverksamma liv som jag känner så. En ny erfarenhet helt enkelt! Får väl åtminstone försöka att inte börja lipa vid avskeden min sista arbetsdag, kan nog bli lite svårt med tanke på att jag är ännu känsligare än vanligt nu när jag är gravid, ha ha.

Bilden jag lagt in idag har min fantastiska härliga vän Annelie tagit, hon är verkligen kanonduktig på att ta kort och det här är från två (?) somrar sedan när vi var en sväng till Sigtuna och blev invarderade av änder med ungar när vi skulle äta. Så söta!!!

Lilla hjärtat.

Har ju helt missat att berätta att jag och älskling var på v.25-kollen för några veckor sedan. Det var dags att få lyssna på fosterljud bland annat. Det var en upplevelse! Fick lägga mig på en brits och barnmorskan tog någon apparat med en mickliknande grej som hon förde över magen. Genast kom det alla möjliga ljud i högtalaren. Men det visade sig ganska snabbt att lilla krabaten inte hade några som helst planer på att ligga still så att barnmorskan kunde fånga hjärtljuden. Lillan for runt som en liten ekorre där inne i magen och det enda ljud som barnmorskan fångade från lillan var sparkar! Det smällde högt i micken gång efter gång och vi blev fulla i skratt allihopa. En sådan liten vilding! Till sist sa barnmorskan att hon skulle bli tvungen att trycka på magen för att låsa fast lilla krabat så hon inte skulle kunna sno runt, och DÅ fick vi helt plötsligt höra det lilla hjärtat slå. Det var ett underbart ljud! Så snabba små slag. Barnmorskan sa att allt lät precis som det skulle. När vi kom hem lyssnade vi på Uno Svenningssons låt ("Skymtar för en stund" tror jag den heter) som passade så bra in på dagens upplevelse, gillar särskilt textraden: "idag har jag hört ditt lilla hjärta slå, som en liten sol skiner du för mig...".

I övrigt tror jag inte att det hänt så mycket med det allmänna hälsotillståndet; fortfarande denna envisa förkylning, hosta, trasigt ONT revben och ögoninflammation. Ta i trä, men ögoninflammationen börjar bli bättre och bättre så jag hoppas att kunna sluta med medicinen på måndag. Hoppas eländet är helt borta då så jag äntligen kan få ha mina linser igen, avskyr ju dessa glasögon.
Tror dock att stackars älskling kanske har fått det nu, han sa förut idag att han kände sig lite knepig i ögonen. Usch, stackars! Har ju verkligen försökt att tänka extra noggrant på handhygien m.m. just för att inte smitta, men kanske har någon eländes snuskbacill lyckas tagit sig fram ändå. Det lär nog visa sig nu under helgen om han fått det eller inte. Håller tummarna för att han sluppit.

Blir så sketans less på detta onda revben som inte har blivit det minsta lilla bättre. Nu har vi ju bara två veckor kvar innan flytten, och även om jag inte haft en sådan väldig kapacitet för att packa och sådant tidigare heller så har det ju inte blivit bättre av att ha så ont hela tiden vare sig jag rör mig eller inte. Suck! Men, men, det är inget att göra åt. Men vi har iallafall packat ganska mycket sedan tidigare och tur är väl det. Har dock väldigt mycket pyssel som ska packas ner...och det tror jag inte jag vill överlåta till älskling.

Sedan sist.

Ja, vad ska man säga? Följetongen går vidare med alla krämpor som avlöser varandra. Jag är väldigt trött på att aldrig få må helt bra/vara frisk. Blev ju förkyld i påskas och har inte haft en enda helt frisk dag sedan dess. För ca två veckor sedan kom en ny förkylning innan den förra ens gått över. En riktigt ilsken förkylning också med den värsta hosta jag har haft sedan jag gick i högstadiet. Har lyckats hosta sönder ett revben på kuppen. Fantastiskt skönt...not. Jag får ju inte äta smärtstillande heller (och alvedon hjälper inte) eftersom bäbis inte mår bra av sådant. Så det känns helt underbart varje gång jag hostar under högra bröstet, ungefär som att någon stuckit in en kniv där. Samma känsla vid djupa andetag, när jag sträcker mig efter något eller skrattar. Jippie...Har dessutom sedan en vecka tillbaka fått mitt livs första ögoninflammation - vidrigt. Ögonen fulla med någon snuskig gegga varje morgon som limmar ihop ögonlocken. Fick medicin för den och efter fem dagar behandling var det ingen förbättring. Så denna veckan har jag varit på vårdcentralen hela två gånger. I måndags fick jag även en hostmedicin, så jag hostar åtminstone inte riktigt lika mycket nu som förut. Mitt revben är tacksamt för det. Igår när jag träffade läkaren igen fick jag en annan ögonmedicin, som jag hoppas ska fungera. Hatar verkligen att gå runt i mina gamla glasögon. Dels är de fula som stryk och dels ser jag så dåligt i dem att på kvällarna när jag sitter framför tv:n (2.5-3m mellan tv och soffa) så är bilden härligt suddig och fin. Det blir en fröjd att måsta gå till jobbet i dessa glasögon, åh vad jag kommer känna mig fin...nej. Ska tillägga att halsen gör ont och näsan är snorig också. Är det verkligen så mycket begärt att bara få vara frisk en längre period?! Har ju vart någon skit konstant under min graviditet. I Valborgshelgen när vi åkte upp till norr och träffade min familj var jag ju självklart allt annat än pigg. De har inte träffat mig frisk och välmående en endaste gång det senaste halvåret. Hoppas åtminstone att jag inte lämnade några äckelbaciller kvar hos dem.
Vi får väl se hur min hälsa är i sommar när vi ska träffas nästa gång - tyfus, mexicanska grisinfluensan, halsfluss? Ja, det finns mycket att välja emellan. Sörja skitimmunförsvar jag har, det verkar ha lagt av totalt.

Ok, det var dagens klagovisa. Nu till annat. Om tre veckor flyttar jag och älskling till Göteborg, tjohej...! Så vårt nuvarande palats är ett fullkomligt kaos av grejer överallt och flyttkartonger i en salig röra. Men av någon anledning så gör det inte mig så mycket. Har ju längtat efter att få komma ur denna pyttiga lägenhet som vi bor i nu, så det känns skönt. I övrigt har jag dock väldigt blandade känslor för flytten. Visst ska det bli härligt att få flytta in i en stor lägenhet (3 rok på 85kvm till skillnad från nu då vi har 2 rok på 48kvm) med balkong, öppenspis och badkar. Jag ska ju för första gången få en egen pysselhörna i det tredje rummet, vilket jag har längtat efter som en galning i många år, och det känns nästan för bra för att vara sant. Det känns också härligt att vi kommer bo så nära vårt älskade sommarställe ute i Göteborgs skärgård, vilket vi i sommar kommer att kunna åka ut till nästan när som helst. Superlyxigt! De andra känslorna inför flytten handlar om att det känns jobbigt att flytta så otroligt långt söderut. Min familj kommer ju inte närmre precis tack vare det...och det känns inte alls kul. Sedan känns det tråkigt att mina bästa väninnor bor kvar här uppe där vi bor nu samt i Örebro. I Göteborg har jag ingen riktigt nära vän. Visst bor min kusin där och hans fru och älsklings ena syster med familj, och det känns ju bra förstås, men vi är inte så väldigt nära vänner. Har kommit till det stadiet i livet då jag inte har någon större lust att leta upp nya vänner och etablera helt nya kontakter. Vill hellre ha mina etablerade kontakter...Tror att det kan lösa sig med nya vänner också i Göteborg i och för sig, tänkte ju gå med i någon mammagrupp och så. Men ja...

Till sist, lägger in en bild på dessa vackra scilla som jag tog ett foto på för ett tag sedan. Dem blir man iallafall odelat glad av.

Efter påsk, matförgiftning & förkylning...

...eller ja, förkylningen är fortfarande kvar. Påskhelgen blev inte riktigt så avslappnad som planerat. Bilresan upp till fjällstugan var (med undatag av det trevliga sällskapet!) väldigt obekväm och inte något jag är sugen på att göra om. Iallafall inte som gravid. Dels kändes det i kroppen att det inte var populärt att sitta länge i bil när man är i femte månaden och dels kändes det som om den rysliga vägen aldrig tänkte ta slut heller. Största delen av resan upplevde jag som en tunnel av skog och åter skog. Dessutom åkte vi fel pga av att några (nämner inga namn, ha ha) tyckte att vi skulle strunta i den väg navigatorn beskrev och köra en annan. Detta resulterade i att resan tog ca 8.5 timmar istället för 6-7. Hua! Under vissa sträckor när skogsparitet känts särdeles långt smög sig oroande tankar som "vad gör vi om bilen pajar? Det finns ju inte ett enda hus på flera mil och jag kan inte gå långt!" sig in i huvudet. När vi väl kom fram till stugan var det väldigt skönt. Trots att det kändes som vi landat mitt ute i skogen i ingenstanslandet (utanför Bydalen). Det var väldigt roligt att träffa älsklings familj i vilket fall som helst, det var verkligen länge sedan. Alldeles för länge sedan faktiskt.
Dagarna spenderade jag hemma i stugan och det var både skönt och kanske lite långtråkigt när de andra var ute i backarna. Sömn blev tyvärr en bristvara under helgen. Väggarna i stugan var lika ljudisolerande som pappkartong vilket innebar att allt som sades och gjordes utanför vårt rum lät som att det hände i vårt rum. På mornarna vaknade två pigga livliga barn väldigt tidigt också, så sammanfattningsvis kan man säga att det blev inga 9-timmars sömn där inte. Jag kände efter helgen att jag överskattat min ork som gravid, för jag var helt slut efter resan och vistelsen i fjällstugan. Ska bara poängtera att jag tyckte att det var väldigt roligt och mysigt att få träffa familjen, så det var inte det som gjorde det jobbigt (ifall någon tolkade det så). Så att köra jobb på 75% i tisdags var ingen dans på rosor. Jag kände stundvis att jag visste inte riktigt hur jag skulle orka igenom arbetsdagen, men tack och lov gick det på något vis.

Etapp nummer två kom natten mellan tisdag och onsdag, På vägen hem från jobbet på tisdagen stannade jag vid en korvgubbe på stan. Det skulle jag aldrig ha gjort för vid 22-tiden på tisdagskvällen kom alla symptomen på matförgiftning. Japp: frossa, kräkningar och...ja, det behöver vi inte gå in på. Så natten till onsdag sov jag överhuvudtaget ingenting och mådde rent ut sagt skit. När matförgiftningen under onsdagen började klinga av kom etapp nummer tre - förkylning! I fjällen var en del förkylda och i en liten stuga är det så klart svårt att inte dela med sig av bacillerna. Så jag och älskling blev förkylda, samtidigt för en gångs skull. Ta i trä, men idag och igår har vi mått lite bättre, så jag lever på hoppet att den värsta fasen av förkylningen är över nu.

Imorgon är det dags för en ny arbetsvecka. Känns så märkligt att det nu bara är 6 veckor kvar av jobbet, sedan tar vikariatet slut och det blev ingen förlängning. Känns väldigt blandat att sluta, jag har ju några kollegor som är storfavoriter och en chef jag tycker har varit en av de bästa cheferna jag haft någongång, och jobbet i sig tycker jag om (de flesta dagarna i allafall) så det blir lite vemodigt att lämna. Men älskling och jag är ju på väg mot ett större äventyr (nej då, jag känner ingen panik för det, nej då...hä...) så det blir ju inte ett avslut och sedan inget mer. Mycket kommer hända denna sommaren...

Glad Påsk!

Ja, då var påsken här! Om en stund kommer älsklings lillebror och hans flickvän hem till oss. Ska bli så roligt! Dels för att det var så länge sedan vi träffade lillebror, och dels för att vi aldrig tidigare träffat hans flickvän. Hon kommer från Mexico, så det blir mycket engelska under helgen. Ska bli jättekul att lära känna henne bättre!

Imorgon efter jobbet drar vi fyra till fjälls! Ska fira påsken med största delen av älsklings familj uppe i deras fjällstuga. Det ska bli härligt. Vacker natur, förhoppningsvis vackert väder, god mat och gott sällskap. Denna gången kommer jag kunna njuta av sällskapet, till skillnad från i julas när jag bara mådde pyton och usch.

Har nu jobbat 50% sedan första april och det har fungerat. Har varit jobbigt, men jag har iallafall klarat av det. Efter påsk kör jag 75%, och jag hoppas det inte blir för mycket. Känns skönt att kollegorna varit så gulliga ( iallafall de som är mina favvisar).

Igår köpte jag och älskling barnvagn! Har ju bevakat blocket.se som en tok senaste månaden och lyckats missa varenda gång det kommit ut en barnvagn som matchat det jag vill ha. De säljs så vansinnigt fort! De jag ringt på tidigare har varit väck bara nån timme efter att annonsen kommit ut. Så retligt! Men igår var det vår tur minsann! Jag gjorde en snabb koll precis när jag skulle gå på lunch igår, och då hade det kommit ut en Emmaljunga citycross som jag ville ha. Jag upptäckte annonsen mindre än en halvtimme efter att den lagts ut, och lyckades vara först med att ringa försäljaren! Så vi bestämde tid och vi åkte dit igår kväll, och kom hem med vår egna barnvagn. Så skönt att ha det ordnat. Även om det är 4 månader kvar till beräknad förlossning så känner jag ett starkt behov att ha fixat vissa saker i god tid. Som tex barnvagn. Barnvagnen är svart med grågrönbruna detaljer och väldigt fräsch. Den är av årsmodell 2008. Gottgott!

Hittade denna lilla söta kyckling när jag googlade på påskkycklingar, dessvärre missade jag var den kommer ifrån! Så om någon tar illa upp av att jag lånat den ber jag om ursäkt.

Glad påsk!

Inget aprilskämt

Idag var första dagen tillbaka på jobbet! Har inte varit där på 3.5 månad, så det kändes både roligt och lite skrämmande att komma tillbaka. Blev verkligen varmt mottagen, så det kändes härligt! Kunde också ta det ganska lugnt under dagen, vilket behövdes, för att börja gå igenom lite av allt jag behöver uppdatera mig på. Känns väldigt bra att ha valt att starta på 50%, för jag var helt väck den sista halvtimmen trots att jag bara var där halvdag. Så trött!!! Men tror att det ska gå bra. Gäller bara att komma in i allt igen, upptäckte att jag glömt en massa saker vilket känns lite stressande. Men det kommer nog tillbaka bara jag får komma igång ordentligt. Om inte så har jag ju några riktigt snälla kollegor som är så hjälpsamma. Försöker mitt bästa att inte stressa upp mig. Jag sov inte så bra till idag, vaknade vid 06 i morse och kunde inte somna om. Men det var lika så bra, då kunde jag ta det riktigt lugnt med morgonproceduren! Behövde inte stressa något alls. Det blir spännande med telefontiden imorgon, eftersom jag inte hunnit uppdatera mig på mina klienter ännu. Men det brukar ju gå att lösa. Det jag inte gillade idag var att de förändrat (uppdaterat) datasystemet, så det såg inte alls ut som innan sjukskrivningen. Jag är alldeles för mycket vanemänniska för att uppskatta sådant. Men det ska nog ge sig med det också, jag lärde mig ju förra systemet så detta borde inte vara värre. Allt är ju inte förändrat.

Åh vad jag njuter av vårsolen och vårvärmen. På vägen hem idag blev det alldeles för varmt med alla kläder, så jag blev tvungen att öppna jackan. Underbart! Hoppas det inte kommer fler bakslag nu, vädermässigt.
Kan knappt fatta att det nästan är påsk nu, men det ser jag fram emot. Älsklings lillebror och hans flickvän kommer hem till Sverige en sväng och det ska bli så roligt att få träffa dem! Ska även bli roligt att få träffa älsklings föräldrar och hans ena syster med familj. I nyår var jag ju inte, vad ska man säga, så social mitt i allt illamående och elände. Så det blir underbart att få träffas under normalare omständigheter nu. Lite extra kul blir det ju att vi allihopa ska upp till fjällstugan och umgås. Jag kommer ju av förklarliga skäl inte åka skidor eller så, men jag planerar att sitta i vårsolen vid husväggen med en termos med choklad och sola lite och mysa. Härligt härligt!

Ljusare tider!

Vad härligt det är att ställa om klockan och få ljusare längre tid in på kvällen! Har haft ganska många solglimtar också förra veckan och den här veckan, och snön nere på gräsmattorna är så gott som borta. Underbart! Har sett krokus på fler ställen nu, så våren är på gång även om det blir lite bakslag ibland i vädret.

Ringde till FK idag igen för att dubbelkolla det där med föräldrapenningen som jag pratat tidigare om, och nu pratade jag men en annan handläggare än sist och fick så gott som exakt samma inf som sist - SKÖNT! Så då verkar det som att jag får bra/hyfsad föräldrapenning, vilken lättnad.

I fredags ringde jag till chefen för att berätta att jag planerar att börja jobba igen fr o m 1 april, fast till att börja med på halvtid. Han sa att jag var välkommen tillbaka och det kändes bra. Är så klart lite nervös över att börja jobba igen, dels pga måendet inte är på topp och dels för att jag inte jobbat på 3.5 månader nu. Men det ska säkert gå bra. Känns skönt att börja med halvtid, blir inte riktigt lika stressande som det hade varit om jag skulle ha kört igång på 100% på en gång.

Nu den senaste tiden har jag inte mått så farligt illa och det känns hoppfullt. Det är verkligen på tiden att illamåendet börjar fejda nu, på onsdag börjar ju faktiskt v21 i graviditeten! Men, men, det är bara att vänta och se hur länge det dröjer innan det sista av äcklet ger sig...

Bildbevis.

Fick med mig kameran när jag tog en promenad häromdagen och gick tillbaka till huset där jag såg snödroppar och krokus. Folk so gick förbi undrade nog vad jag sysslade med när jag stod och sträckte mig över ett staket och tog bilder i rabatten. Men, men, nu har jag iallafall bildbevis på de små skönheterna.

Igår under en stund av inte allt för påträngande illamående knåpade jag ihop detta armband. Blev rätt nöjd faktiskt. Kan tycka att lampworkpärlor ibland kan vara lite svåra att göra något snyggt av, men denna gången gick det bra!

Igår var jag som sagt iväg på den så kallade Mitträffen för kvinnor ungefär i mitten av sina graviditeter. Totalt var vi väl ca 20 st och de flesta var förstföderskor. Barnmorskan som pratade med oss och informerade om sådant som de flesta kvinnor är med om under en graviditet var väldigt trevlig. Det kom också en sjukgymnast och en dietist och informerade. Mötet kan väl sammanfattas med att 85-90% av infon handlade om saker som iallafall jag uppfattar som negativa. Så det var inte direkt ett peppande och upplyftande möte. Sådant som är väldigt vanligt under en graviditet är då; halsbränna, magbesvär till följd av järntabletterna man måste äta, hemorojder, bäcken- och ryggsmärtor (foglossningar), huvudvärk, övertrötthet, illamående (you think!?), svullna ben, humörsvängningar, urinvägsinfektion, allmänt ont i magen till följd av expansionen osv., osv. Fy vale. Får väl se vad man själv drabbas av, hppas att jag åtminstone slipper några av dessa. Tycker att jag haft så det räcker. Klarade mig dock från att strypa någon trots att jag var ensam om att ha haft så jobbigt med illamåendet. Fantastiskt. Känner mig smått förundrad över att människorasen inte dött ut vid det här laget, med tanke på vad kvinnor måste utstå för att sätta barn till världen.