Nu är miraklet här!

Så kom storken till slut! (Eller ja, tänk om det vore så lätt att få barn). Tisdagen den 25 augusti kl 01.23 kom lilla E ut som skjuten ur en kanon. Trots 13 dagars övertid vägde vår lilla stora skatt bara 2800g och var 48 cm lång! Så liiiten och samtidigt så perfekt. Så välskapt och vilken liten skönhet. Jag har alltid tyckt att föräldrars babbel om sina barn och utläggningar om hur fantastiska de är ofta känts lite "för mycket" och funderat på om jag själv skulle bli så, guess what - jag är precis sådan! Kan inte sluta titta på henne knappt och känner mig nästan stygg när jag går iväg på toan till och med. Det låter säkert fullständigt galet, men det verkar ju onekligen vara så de flesta fungerar. Föräldrar tycker helt enkelt att just deras bäbis är det mest underbara perfekta barn som någonsin funnits. Tyvärr måste jag ju säga att VÅR bäbis är den som är den MEST perfekta som någonsin funnits!

Barnmorskan som gjorde ultraljudet i vecka 18 hade alltså helt rätt, hon trodde med 80% säkerhet att det skulle bli en tjej och det blev det! Däremot hade hon fel om hakan. Lilla E:s haka sa hon ju var lik mammas (hur hon nu kunde se det på ett ultraljud), men lilla E har samma lilla skåra i hakan som sin pappa. Så tji fick barnmorskan! Jag hade ju hoppats på att lilla E skulle vara lik sin pappa (eftersom enligt de bäbisbilder jag sett på honom så var han en av de sötaste bäbisar som funnits, näst efter lilla E nu då förståss!) och se det är hon. Hon är verkligen jättelik honom! Helt bedårande. Tror att hon har ärvt mina händer (långa smala fingrar) och min huvudform. Men i övrigt tycker jag att det är lite svårt att se om det är något mer av mig ännu. Men det lär visa sig. Min systers lilla tös var hur lik sin mamma som helst när hon kom, men blev senare mer och mer lik sin pappa. Så man vet aldrig vart det slutar (ha ha ha!).

Min förlossningsskräck ja...vad ska jag säga. Den är ju inte mindre nu, men jag överlevde min förlossning i allafall (trots att jag vid ett flertal tillfällen tänkte att "nu dör jag av smärta!!!"). Det är svårt att förstå hur man kan uppleva så mycket fruktansvärd smärta och inte dö eller åtminstone tuppa av pga det. I vilket annat sammanhang som helst är jag helt övertygad om att man skulle gjort det. Även om jag så klart fattade innan förlossningen att det skulle göra ont som as så kunde jag ändå inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur ont det verkligen sedan gjorde. Vidrigt!!! MEN efteråt så känner jag att det var värt det, för jag skulle aldrig kunna föreställa mig (trots att lilla E bara är drygt 1.5 vecka gammal) att vara utan min lilla älskling! Tänk att så mycket fasa och smärta kan leda fram till ett sådant mirakel som ett barn är...

Det jag kan säga att jag inte längre är rädd för när det handlar om förlossning är epiduralen. I min värld är epiduralen Guds gåva till den födande kvinnan, för OJ vilken dramatisk skillnad (åt det positiva hållet) det blev efter att jag fick den. Jämfört med de där värkarna jag hade innan jag beslutade mig för att våga ta den, så var upplevelsen av att ta epiduralen ingenting! När den började verka försvann värkarna! Eller, smärtan försvann och värkarna byttes ut från "AJ AJ AAAAJ!!!" till "Jag känner mig typ lite kissnödig". För eftersom vi kunde se på en monitor när värkarna kom, och jag kände lite av ett kissnödighetsliknande tryck varje gång de kom så förstod vi att det var så de kändes efter epiduralen. Då helt plötsligt blev jag kontaktbar igen, istället för att vara helt väck av smärta, och jag kunde prata och äta! Helt underbart! Om jag blir med barn någon fler gång (om 100 år när allting kommer kring), så kommer jag åtminstone inte vara rädd för att ta epidural.

Mer redogörelse för förlossningen tar jag inte nu. Får se om jag tar det någon annan gång. Men på denna korta tid sedan jag födde mitt (VÅRT!!!) älskade barn har det milt uttryckt varit mycket som hänt. I och med att lillan hade så brottom att komma ut, så sprack jag invändigt och blev sydd i en halvtimme (BLÄÄÄ!!!) vilket har varit en pärs (kan inte sitta något vidare och det gör ont när jag står och går), och en förlossning som föregåtts av 5 nätter utan sömn pga av värkar är man ju inte direkt laddad och stark inför och man blir därav extra trött (förutom den vanliga tröttheten), MEN som grädde på moset så fick jag dagen efter att vi kommit hem (dvs fredag samma vecka) ett "gallstensliknande anfall" som var helt fruktansvärt. Jag blev så dålig, hade svinont och kunde nästan inte andas så älskling blev tvungen att ringa ambulans. Så jag fick åka ambulans med blåljus till akuten för första gången i mitt liv. Så då var det sjukhus, igen. Efter spruta med dundermedicin (morfinliknande preparat) så släppte det onda efter ett tag och jag och mina älsklingar (som fick åka efter ambulansen) fick stanna kvar tills medicinen slutat verka för att se hur jag mådde. När jag senare på kvällen inte kände av det något mer fick vi åka hem med recept och remisser till vidare undersökningar. Senare samma natt vaknar jag av att eländet kommer tillbaka! Men denna gången väntade vi inte utan slängde oss in i bilen och åkte till akuten. När vi väl kommer fram började anfallet släppa av sig självt, men vi fick ändå stanna kvar några timmar för att se vad som hände. Sedan fick vi åka hem. Nästa tur kom i förrgår då jag vaknade tidigt på morgonen av att jag låg och skakade i sängen som en galning eftersom jag frös så fruktansvärt. Tog alvedon och en halvtimme senare när jag tog tempen hade jag ändå +39.5c och mådde pyton med ont i ryggen och i äggstockarna. Så då fick vi åka in igen. Denna gången hade jag tydligen fått inflammation i livmodern. Som om att det inte är nog att föda barn och sedan komma hem och försöka ta hand om sitt barn! Helt galet är vad det är. Tack och lov att jag har en helt fantastisk mamma som när hon fick reda på detta med inflammationen kastar sig på första bästa nattåg, kom hit igår och har pysslat om oss, städat, handlat, lagat mat, fixat och donat och natten till idag tog hand om lilla E så de totalt utvakade föräldrarna fick sova lite. Snacka om mirakelmormor!!! Jag är så tacksam över att ha en mamma som har ett så stort och kärleksfullt hjärta.