Etsy Etsy Etsy!!!

Längsta uppehållet hittills på mitt bloggande. Men nu blir det ett inlägg iallafall! Jag har hållit på med min nya smyckesshop www.designbythyll.etsy.com ett tag och det är väldigt roligt. Idag registrerade jag mig på Craftcult också, det gäller ju att ligga i med promotandet =D

Att göra en blomma

Sitter och gör blommor till håret. För att underdriva så har jag inte haft vidare mycket pyssellust sedan december. Det är först under de senaste 1.5 veckorna som jag suttit och pysslat lite. Mycket märkligt för en pysselnarkoman som jag att inte pyssla i princip någonting på så länge. Men det blir väl så när man tappar lusten för det mesta. Inte ens min stora passion för pyssel var fredad för olusten och energilösheten. Så jag tar det som ett positivt tecken på att åtminstone pyssellusten tittat fram lite. Absolut inte i närheten av min normala nivå men ändock något!

Lite annat.

Nu tog det slut på rosa inslag för denna gången. Men känner jag mig själv rätt kommer det säkert mer så småningom.

Älskling var på arbetsintervju idag! Vi håller tummar och tår så hårt vi kan för att han ska få det. Han säger att han gärna vill ha det jobbet. Vore så skönt om han kunde få jobb så det vore klart lagom till att lilla e ska börja dagis. Vi fick reda på för ett litet tag sedan att lilla e får dagisplats till den tidpunkt vi hoppats på. Dock inte i stadsdelen där vi bor och inte på ett dagis vi själva fått välja. Vi har helt enkelt blivit tvungna att ta det som erbjudits. Hoppas att det kommer att bli bra för vårt lilla hjärta ändå. Vi kommer att fortsätta stå kvar i kö i stadsdelen där vi bor, så får vi se hur det känns när plats erbjuds här.
Usch, jag önskar verkligen att det ska bli bra med älsklings och min jobbsituation nu. Läget har känts tufft för mig väldigt länge nu och jag hoppas så mycket att det ska bättra sig. Samtidigt finns det inte så vansinnigt många jobb av den sorten som jag känner att jag pallar med på arbetsannons nu. Bläää! Vill att det ska lossna nu!!! Det är svårt att lyckas må bättre innan det vänder med detta tror jag.

...och fortsättning följer.

Fortsätter i samma anda som i tidigare inläggen. Jag är helt enkelt en pink lady.

Pink it is.

Mer på gårdagens tema. Min vill-ha-lista får ytterligare tillskott.

Mycket rosa!

Surfade in på Åhléns hemsida och hittade genast en maaaaassa saker jag blev sugen på. Mycket i rosa, ja, jag gillar rosa. Så är det bara. Bäddseten är helt underbara, vill ha allihopa! Duschdrapperiet är också så fint.

Fin tunika/blus

Denna tunika (eller blus?) hittade jag på Kappahls hemsida. Tycker att den var fin!

Tvångspysslande

Ja, inte av den maniska sorten utan mer pysslat för att jag måste. Inte för att jag vill eller har lust. Fick en beställning på två hårsmycken från min mycket goda vän J. Kändes konstigt att pyssla utan att tycka att det var roligt. Det är INTE likt mig. Men det var nog bra ändå. Om inte annat tvingades jag tänka på något annat än alla de saker som gör att jag mår så dåligt. Mitt normala jag älskar att pyssla och har alltid gjort det. Men jag har inte varit mitt normala jag på ett bra tag nu. Undrar när lusten och suget kommer tillbaka efter att pyssla?
Med hårsmycken blev det premiär för den kategorin, har aldrig gjort hårsmycken förut. Resultatet blev bra tycker jag. J lät också nöjd, och det är viktigast!

Har funderat.

På senare tid har jag börjat fundera mer och mer på om vår lilla familj verkligen kan bo i den här staden. Anledningen till grubblerierna kring just detta beror väl dels på att jag inte mår så bra men också på att några väldigt viktiga delar i vårt liv inte verkar vara så lätta att få ihop här. Så tycker iallafall jag.

Först och främst verkar det vara stört omöjligt för lilla e att få dagisplats till den tidpunkt vi hade tänkt oss. Vi ställde oss i dagiskö så tidigt som man bara fick, och eftersom kommunen genom detta då sa att de garanterade att vårt barn skulle få dagisplats till den tidpunkten vi trodde så trodde vi på kommunen. Nu visade sig det löftet, den garantin (som tydligen också är lagstadgad) inte vara vatten värd. För någon vecka sedan fick vi ett brev där kommunen beklagade att de inte kunde erbjuda dagisplats förrän förhoppningsvis i augusti. AUGUSI!?!?! Det är ca 5 månader senare än vår plan!!! Jag blir så arg! En garanti är väl ingen garanti om den inte uppfylls?! Och snacka om tandlös lag. Inga konsekvenser när den inte åtföljs. Inget ansvar tar kommunen heller för att lösa problemet för oss och alla andra småbarnsföräldrar som hamnat på pottan i och med detta. Hur löser man något sådant här? Vi har ingen av våra föräldrar som bor nära som kan rycka in (dessutom jobbar mina föräldrar så det hade ändå inte hjälpt). Vi har även kollat på några privata förskolealternativ men köerna dit ser inte bättre ut än i de kommunala.

En annan sak som gör att jag betvivlar att vi kan bo här i längden är att det verkar vara svårt för älskling att få något jobb inom något rimligt avstånd från där vi bor. Inte särskilt många tjänster utannonseras och de få som han kan söka (med hänsyn till pendling och vår familjesituation osv) verkar sådana få som mer eller mindre har kvalifikationer som det är svårt för någon under 55 år att ha hunnit få.

En tredje sak är detta med de horribla huspriserna här. Vi har inga ambitioner att bo "mitt i smeten" och tycker båda att vi egentligen bor alldeles för centralt som det är nu. Men huspriserna lite längre ut (tex 2 mil utanför staden) ligger ändå på alldeles på tok för hög nivå. Tack vare den värdelösa lagen som genomdrevs förra året om bolånetaket som gör att man själv måste sitta på 15% av kostnaden för huset, utan att ha lånat till den, blir det inte lättare. Om man inte redan sålt någon bostad eller ärvt någon rikare släkting är det inte särskilt många i vår ålder som sitter med 400 000-500 000kr på sparkontot. Känns ju stört att sedan när både älskling och jag jobbar (istället för så som det är nu då älskling är föräldraledig) och vi betraktas som medelinkomsttagare så kommer vi ändå inte ha råd med att skaffa hus, om vi inte får hjälp med detta. Vi skulle ju behöva spara pengar i 10-15 år innan vi kom upp i någon sådan summa. Och dessutom, vid det laget kostar säkert hus ännu mer så det skulle ändå inte räcka till.

Så vad gör vi? Det är vad jag grubblar på bland annat.

Underbar tapet.

Hittade tapeten på Pip Studio och kände direkt att den skulle passa perfekt i lilla e:s framtida barnrum! Helt underbar!!! Dock är inte priset lika underbart, och jag kan se mig själv slita mitt hår den dagen Elvira går lös med pennor och kritor och dylikt på den. Det gör väl de flesta barn förr eller senare. Men men, vi får se. Än så länge är hon så liten så det dröjer ett tag till innan det blir ett eget rum.

Nya stämplar på "vill haaa!"-listan

Tim Holtz har kommit ut med en ny kollektion stämplar och här är ett urplock på några som jag gärna vill ha. Så fiiina!

Ovisshet.

Jahopp, då var jag sjukskriven då. Har varit hemma hela veckan från jobbet, och i torsdags träffade jag en läkare och blev sjukskriven i ytterligare några veckor. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Men hur som helst är det åtminstone en liten lättnad iallafall att inte måsta gå till jobbet imorgon. Jag bara orkar inte.
Jag var väldigt nervös innan läkarbesöket i torsdags. Det går ju inte att förutspå hur det ska gå och hur läkaren man ska träffa kommer att vara. Men jag hade nog änglavakt för jag fick träffa en helt fantastisk läkare. Jag berättade precis hur jag mår och vad jag upplever och hur min arbetssituation är och jag upplevde att hon verkligen lyssnade. Frågorna hon ställde sa också att hon tog mig på allvar. Vi pratade länge och det kändes bra. Fick också en ny uppföljningstid och då får vi se hur läget är och vad som ska hända härnäst. Läget känns dock väldigt ovisst då jag inte hört något från något av de jobb jag sökt, eller om Fk kommer att godkänna sjukskrivningen eller vad som händer när (om?) jag måste tillbaka till jobbet. Orkar inte tänka så mycket på det nu för jag får nästan panik när jag gör det och känner sådan ångest då. Min sömn är inte riktigt lika katastrofal som den var senast veckan innan denna. Sover fortfarande inte bra, men iallafall lite bättre nu än då. Jag bara önskar att det kom någon ljusning väldigt snart för det är så jobbigt att hela tiden gå och känna sig svart inuti och orolig och ledsen. Jag har inte haft någon skaparlust på flera veckor. Ingen inspiration.

En av mina bästa vänner gifte sig igår uppe i en av skogarna i norr. Kändes väldigt sorgligt att inte kunna vara med. Vår lilla e blev sjuk med hög feber i måndags och i onsdags när vi var på vc visade det sig att hon hade halsfluss. Stackars stackars lilla e! Inte konstigt att hon var så ledsen och matvägrade. Barnläkaren trodde att det var inte omöjligt att det är halsflussbacillerna som spökat den senaste månaden då lilla e haft feber och varit krasslig 4 ggr. Nu verkar pencellinet kickat in ordentligt för idag har hon varit helt feberfri och väldigt pigg så som hon brukar vara. Matlusten är fortfarande inte på topp, men iallafall myyyycket bättre. Jag och älskling kände att vi inte kunde med att åka bort och sova borta utan henne när hon inte var frisk. Kändes inte rimligt, särskilt inte med tanke på att hon inte är så van med farmor och farfar heller som skulle tagit hand om henne. Jag och älskling hade ju inte kunnat dra hem på någon timme om det krisat sig med tanke på att festtilldraglesen är ca 8 timmar bort från där vi bor. Dessutom fick vi veta i torsdags när urinprovet lämnades att hon hade otrevligheter i urinen, och eftersom läkaren inte ringde upp så ville varken jag eller älskling lämna bort vår käraste skatt. Det är så typiskt bara att sådant här ska sammanfalla med varandra. Det var även så när lilla e skulle döpas förra året. Det snöade så fruktansvärt så endast 1/3 av gästerna kunde komma! Så typiskt! Men så är det här i livet.

Snubblade över Pip studios hemsida och blev helt kär i artiklarna på bilderna. Tänk att få ha överkastet (under kuddarna) på vår säng?? Vore helt underbaaart. Men det är lite för dyrt för oss just nu så det får vänta. Får njuta av bilderna så länge.

Tömt batteri...

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Är ju en dryg månad sedan senaste inlägget och både jul och nyår har hunnit passera. Jag har väl nämnt några gånger tidigare i bloggen att jag inte mår så prima och dessvärre har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom. Några veckor innan jul kände jag mig helt slut efter en period av extra intensivt jobbande. I ca 4 veckors tid tog jag inga raster förutom för lunch och jobbade över nästan varenda dag. Allt för att hinna med en ärendegenomgång. Jag var om möjligt ännu mer stressad då än tidigare och trycket kändes enormt. Dels för att försöka klämma in den tid som behövs vid en ärendegenomgång och dels för att hinna med alla "ordinarie" arbetsuppgifter. På något sätt lyckades jag med att få ihop det men till priset av att jag kände mig som en urvriden blöt disktrasa. Under hela hösten och vintern fram till jul har en smygande känsla i magen växt sig starkare och starkare: jag orkar inte med detta. Men i vanlig stil som är så typisk för mig har jag kört på iallafall och försökt peppa mig själv med att "det blir nog bättre". Men det har det inte blivit. De två veckorna jag fick vara ledig med min lilla familj och min familj uppe i Norr kändes oerhört sköna samtidigt som de bara blev som en "konstgjord andning" i den tid till återhämtning och vila som jag känner att jag verkligen skulle behöva. Inledde semestern med att jag och lilla e var sjuka dessutom. Ungefär likadant som inför semestern i somras. Fast då var det bara jag som var sjuk.
Jag har mått dåligt på jobbet länge och nu känns det som jag har nått en punkt då det inte går längre. Måste därifrån så snabbt det bara överhuvudtaget är möjligt. När jag kom tillbaka till jobbet denna veckan efter ledigheten kändes det som att gå rakt in i en vägg eller något. Eller bli överkörd av tåget. Det som inträffade var i sig verkligen inget roligt, men det var inte det i sig som gjorde att jag har fattat beslutet att jag måste därifrån snabbt. En av de sakerna som inträffade var att jag hade fått ett 2 A-4 sidor långt brev från en klient där klienten skrev hur hemsk jag var, att allt jag gjorde var för att skada, att jag medvetet motarbetade klienten, att jag medvetet begick lagbrott genom ett antal saker jag gjort, att jag överhuvudtaget inte borde jobba med socialt utsatta människor eftersom jag inte är lämpad för det osv. osv. osv. Detta i kombination med en del andra klienter som varit ordentligt knäppa fick helt enkelt bägaren att rinna över. Jag orkar inte med detta längre. Jag vet att det klienten skrev inte stämmer, inte ett enda ord, eftersom jag fått bekräftat åtskilliga gånger att jag är duktig på att bemöta människor på ett bra sätt. Att jag gör ett bra jobb m.m. Snarare känner jag att jag tycker inte att jag ska behöva ta sådan där SKIT. Jag är också en människa även om jag råkar arbeta som tjänsteman på en myndighet. Jag vet att jag till 100% alltid gör mitt jobb med inställningen att jag gör allt jag gör gör jag så gott jag kan med en vilja att hjälpa. Även de gånger jag träffar klienter som inte är några charmtroll precis så behandlar jag dem med respekt och sköter deras ärende precis som man ska göra. Vid minst osäkerhet pratar jag med chef, arbetsledare leer kollegor för att förvissa mig om vad som är bästa beslut i en fråga. Jag tycker att det är mycket märkligt att socialt utsatta människor som behöver tex försörjningsstöd kan få bete sig mer eller mindre hur som helst (gränsen går tydligen vid mordhot eller hot om att skada fyskiskt) och kalla oss som jobbar där nästan vad som helst utan att vi ska få säga ifrån och säga att beteendet är oacceptabelt. Vi ska bemöta sådant "professionellt" och ignorera det som sägs och svara med byråkratisk fyrkantighet. Jag kan väl se att det finns en viss poäng i det eftersom personen som beter sig illa inte får någon bekräftelse på att det denne sagt "tagit" samt att denne får inte mer "ved till brasan". Men jag är till min natur sådan att jag vill rensa luften (till viss del) och sätta ner foten och säga att det är oacceptablt att kränka och förtala och gå till personangrepp och det är bara att lägga av med det. Men då detta är inte är accepterat mår jag dåligt att bara måsta stänga av. Jag mår heller inte bra av att sitta och vara den som ska fatta beslut om en person ska få pengar eller inte en månad. Jag vill inte ha den rollen. Jag vill överhuvudtaget inte hålla på med myndighetsutövning mer. Tycker att det är så mycket negativt i mitt jobb och jag känner ingen som helst motivation till att hålla på med detta mer. Det är så sällan man får höra något positivt och så ofta som man får höra något negativt. Detta jobbet är verkligen helt sjukt.
På sätt och vis är det en befrielse att ha kommit till insikt om att detta jobbet är inte för mig. Samtidigt så är jag frustrerad på mig själv att jag inte lyssnat på "signalerna" från mig själv tidigare. Jag har bitit ihop och kört på tills jag står där jag står idag. Jag orkar inte längre. Vet inte ens hur jag ska klara av att gå till jobbet imorgon. Jag sover dåligt och tankar kring saker som händer på jobbet och allt i kring det snurrar som en virvelstorm i huvudet på mig och jag känner mig jagad. Jag får inte stopp på tankarna. Känns som att alla sliter i mig från 1000 olika håll och att pressen från klienter, på hur vi ska arbeta och inifrån mig själv är för stor. Kraven jag känner och mina resurser för att klara av detta står absolut inte i balans. Stress och ångest, ångest och stress. Hela tiden. Allt jag vill är bara att få lugn och ro och ta det lugnt och få tid till återhämtning. På riktigt.