Har funderat.

På senare tid har jag börjat fundera mer och mer på om vår lilla familj verkligen kan bo i den här staden. Anledningen till grubblerierna kring just detta beror väl dels på att jag inte mår så bra men också på att några väldigt viktiga delar i vårt liv inte verkar vara så lätta att få ihop här. Så tycker iallafall jag.

Först och främst verkar det vara stört omöjligt för lilla e att få dagisplats till den tidpunkt vi hade tänkt oss. Vi ställde oss i dagiskö så tidigt som man bara fick, och eftersom kommunen genom detta då sa att de garanterade att vårt barn skulle få dagisplats till den tidpunkten vi trodde så trodde vi på kommunen. Nu visade sig det löftet, den garantin (som tydligen också är lagstadgad) inte vara vatten värd. För någon vecka sedan fick vi ett brev där kommunen beklagade att de inte kunde erbjuda dagisplats förrän förhoppningsvis i augusti. AUGUSI!?!?! Det är ca 5 månader senare än vår plan!!! Jag blir så arg! En garanti är väl ingen garanti om den inte uppfylls?! Och snacka om tandlös lag. Inga konsekvenser när den inte åtföljs. Inget ansvar tar kommunen heller för att lösa problemet för oss och alla andra småbarnsföräldrar som hamnat på pottan i och med detta. Hur löser man något sådant här? Vi har ingen av våra föräldrar som bor nära som kan rycka in (dessutom jobbar mina föräldrar så det hade ändå inte hjälpt). Vi har även kollat på några privata förskolealternativ men köerna dit ser inte bättre ut än i de kommunala.

En annan sak som gör att jag betvivlar att vi kan bo här i längden är att det verkar vara svårt för älskling att få något jobb inom något rimligt avstånd från där vi bor. Inte särskilt många tjänster utannonseras och de få som han kan söka (med hänsyn till pendling och vår familjesituation osv) verkar sådana få som mer eller mindre har kvalifikationer som det är svårt för någon under 55 år att ha hunnit få.

En tredje sak är detta med de horribla huspriserna här. Vi har inga ambitioner att bo "mitt i smeten" och tycker båda att vi egentligen bor alldeles för centralt som det är nu. Men huspriserna lite längre ut (tex 2 mil utanför staden) ligger ändå på alldeles på tok för hög nivå. Tack vare den värdelösa lagen som genomdrevs förra året om bolånetaket som gör att man själv måste sitta på 15% av kostnaden för huset, utan att ha lånat till den, blir det inte lättare. Om man inte redan sålt någon bostad eller ärvt någon rikare släkting är det inte särskilt många i vår ålder som sitter med 400 000-500 000kr på sparkontot. Känns ju stört att sedan när både älskling och jag jobbar (istället för så som det är nu då älskling är föräldraledig) och vi betraktas som medelinkomsttagare så kommer vi ändå inte ha råd med att skaffa hus, om vi inte får hjälp med detta. Vi skulle ju behöva spara pengar i 10-15 år innan vi kom upp i någon sådan summa. Och dessutom, vid det laget kostar säkert hus ännu mer så det skulle ändå inte räcka till.

Så vad gör vi? Det är vad jag grubblar på bland annat.