En gallblåsa senare.

Sitter i vardagsrummet i soffan med min lilla älskling E brevid mig. Hon ligger på gutefårskinnsfällen i sin söta röd- och vitrandiga pyjamas och sover och snuttar på sin napp om vartannat. Hur kan någon vara så ljuvlig? Hela hennes lilla goa kropp och hennes lukt och allt annat med henne känns så fantastiskt och trots att det är en dryg månad sedan hon kom kan jag fortfarande inte förstå att jag är hennes mamma. Att hon är min lilla dotter. Mammas lilla hjärta och skatt. Det gör ont i mammahjärtat att lilla E:s första månad utanför min mage har innehållet så mycket turbulens och elände. Vi har knappt haft en enda lugn stund tillsammans. Efterdyningar efter förlossningen, livmoderinflammation, många gallstensanfall och nu senast akut galloperation. Känns rätt sjukt faktiskt...Men nu VÄGRAR jag att mer elände inträffar, nu vill jag att vi som nybliven familj får tid att vara bara just en familj. Det är fullt tillräckligt och det enda jag vill just nu.

I torsdags morse var vi inne på akuten, för 4 gången förra veckan pga av min galla. Jag hade då mitt 6:e gallstensanfall på 1.5 vecka och medicinen jag fått med hem hjälpte inte. Så sjukt jobbigt och smärtsamt så jag trodde att jag nästan skulle bli galen. Jag hade fått tid för operation 29 september, och det kändes då som en evighet. Jag hade pga av alla gallstensanfall blivit inlagd på sjukhus för en dryg vecka sedan eftersom bukspotskörteln blivit inflammerad av alla anfall. De sa då också att de inte kunde operera så länge inflammationen bråkade, eftersom det bedömdes för riskfyllt.
Det var ett fasligt flängande hela veckan; in på akuten, sprutor, dropp m.m. Jag visste inte hur jag skulle stå ut ändå till tisdagens planerade operation. Men i torsdags när jag kom in fick jag efter provtagning prata med en kirurg och han berättade att inflammationen lugnat sig så pass att de bedömde att de skulle kunna operera direkt, då det inte var hållbart eller humant med så frekventa anfall. Kändes både skräckinjagande och lättande på samma gång. Jag var jätterädd men visste ju att det var nödvändigt. Så pang bom åkte jag in på operation och uppvaket minns jag inte så mycket av tack vare alla mediciner i kroppen. De hade opererat med snitt, men inte med jättesnitt utan ett som är ca 8 cm långt. Kirurgen sa att det inte skulle innebära mer besvär än en titthålsoperation, så jag får lita på det helt enkelt. Men litet snitt i all ära- ONT gör det!

I lördags fick jag komma hem igen efter två nätter på sjukhuset. Det kändes väldigt skönt att få komma bort från sjukhusmiljön och allt där. Personalen var jättetrevliga och snälla, så det handlade inte om det. Nej, tycker ju verkligen milt sagt inte om sjukhus och allt sådant. Men sedan är ju hela känslan rätt absurd av att befinna sig på sjukhus. Kändes stundvis som att jag var på ett dårhus. Jag delade rum med en stackars gammal superförvirrad tant som varken visste varför hon befann sig på sjukhuset eller hur man tände eller släckte sänglampan eller ringde på sköterskorna, trots att sköterskorna visade henne gång på gång och pratade med henne. Sista natten frågade den lilla tanten mig om vi befann oss på en båt. När jag svarade att vi inte gjorde det utan att vi var på sjukhuset så sa hon: "Men inte är väl alla sjuka som är här?" I övrigt låg det andra människor i andra rum ner i korridoren som ropade på hjälp eller kved eller annat. Så ja, det var verkligen skönt att få åka hem till mina älsklingar! Nu hoppas jag bara på ett snabbt tillfrisknande, för det är så tråkigt och ledsamt att inte kunna/få lyfta upp lilla E. Det gör riktigt ont i mitt hjärta. Jag saknar hennes lilla goa varma kropp i min famn...Till helgen kommer lilla E:s mormor och morfar och hälsar på, och då ska hon få träffa sin morfar för första gången. Mormor har redan fått ett försprång då hon var här för några veckor sedan.Det ska bli så roligt att de kommer ner till oss!

Jag hoppas på att smärtan har lättat till helgen så vi kan gosa riktigt mycket, lilla E och jag.

Snart 3 veckor.

På tisdag är vår lilla älskling tre veckor gammal, tiden går fort som det sägs. Idag upptäckte vi att hon kan följa ett föremål (finger) om man rör det framför henne från sida till sida! Så roligt! Trodde inte hon kunde det än, men så fel jag hade. Verkar dock som att hon behöver vara mätt, inte för trött och lugn för att göra det. Det var när vi träffade farmor ute hos älsklings syster på ön som vi upptäckte detta. Så spännande att upptäcka nya saker tillsammans med lilla E!

Natten till idag tog älskling hand om lilla E för att jag skulle få sova. De tre föregående nätterna var inte lilla E så sugen på annat än snuttning under nätterna, och då kan inte jag sova. Så jag somnade som en stock MEN vaknar av att jag håller på att få ett sådant där äckel-gallstensanfall IGEN! Tack och lov så hade jag medicin hemma, så efter dubbel dos och en dryg timme senare släppte eländet och jag fick somna om. Sov som en stock enda till 08-snåret då jag vaknade av att brösten värkte för de var så fulla av mjölk. Trots anfallet under natten sov jag riktigt gott den övriga tiden, vilket var välbehövligt och underbart. Älskling och lilla E hade också sovit bra i pysselrummet, vilket var skönt att höra.

I torsdags var jag på ultraljud av gallblåsan, och tror du inte att där fanns två skitstenar! Så nu har vi svart på vitt vad som vållat dessa otäcka anfall som jag haft under graviditeten och som inträffat sedan förlossningen. Tydligen inget ovanligt i samband med graviditet och förlossning pga av alla hormoner m.m. Men det känns ändå skit. Till veckan skulle läkaren höra av sig, om jag förstod honom rätt, och då år jag väl höra hur han tycker att vi ska gå vidare med detta. Även om jag är jätterädd för operation och det så känner jag ändå någonstans att det kan inte fortsätta så här med anfall minst varannan vecka, så som det varit de senaste månaderna. Det orkar jag inte med. Går ju och oroar mig för när de ska komma och när de kommer är det så vidrigt! Så det vore bättre att få ta bort stenarna. I så fall hoppas jag på att det blir sådan där titthålskirurgi (eller vad det nu heter), för jag vill inte bli uppskuren i magen. Det känns för otäckt och tar dessutom längre tid att återhämta sig ifrån. Är rädd för att läkaren kommer antingen säga att det inte kommer att bli någon operation för att det går över av sig självt tids nog eller att han ska säga att jag kommer att få vänta på operation i ett halvår eller längre...Hua!

Apropå oro; det är väldans vad man kan komma på saker att oroa sig för när det gäller ens lilla barn! Allt ifrån hur en dag ska te sig, om det kommer bli en lugn natt med sömn eller om det kommer vara oroligt och frenetiskt snuttande, eller om hon kommer få kolik längre fram eller någon prick man ser någonstans på henne. Har alla föräldrar det så eller är jag extrem??? Misstänker att det inte lär bli mindre oro ju längre tiden gå heller, bara för andra saker...oj, oj, oj...Men man får väl lära sig att ta saker en dag i taget som min kära syster säger, annars blir det övermäktigt.

Nu är miraklet här!

Så kom storken till slut! (Eller ja, tänk om det vore så lätt att få barn). Tisdagen den 25 augusti kl 01.23 kom lilla E ut som skjuten ur en kanon. Trots 13 dagars övertid vägde vår lilla stora skatt bara 2800g och var 48 cm lång! Så liiiten och samtidigt så perfekt. Så välskapt och vilken liten skönhet. Jag har alltid tyckt att föräldrars babbel om sina barn och utläggningar om hur fantastiska de är ofta känts lite "för mycket" och funderat på om jag själv skulle bli så, guess what - jag är precis sådan! Kan inte sluta titta på henne knappt och känner mig nästan stygg när jag går iväg på toan till och med. Det låter säkert fullständigt galet, men det verkar ju onekligen vara så de flesta fungerar. Föräldrar tycker helt enkelt att just deras bäbis är det mest underbara perfekta barn som någonsin funnits. Tyvärr måste jag ju säga att VÅR bäbis är den som är den MEST perfekta som någonsin funnits!

Barnmorskan som gjorde ultraljudet i vecka 18 hade alltså helt rätt, hon trodde med 80% säkerhet att det skulle bli en tjej och det blev det! Däremot hade hon fel om hakan. Lilla E:s haka sa hon ju var lik mammas (hur hon nu kunde se det på ett ultraljud), men lilla E har samma lilla skåra i hakan som sin pappa. Så tji fick barnmorskan! Jag hade ju hoppats på att lilla E skulle vara lik sin pappa (eftersom enligt de bäbisbilder jag sett på honom så var han en av de sötaste bäbisar som funnits, näst efter lilla E nu då förståss!) och se det är hon. Hon är verkligen jättelik honom! Helt bedårande. Tror att hon har ärvt mina händer (långa smala fingrar) och min huvudform. Men i övrigt tycker jag att det är lite svårt att se om det är något mer av mig ännu. Men det lär visa sig. Min systers lilla tös var hur lik sin mamma som helst när hon kom, men blev senare mer och mer lik sin pappa. Så man vet aldrig vart det slutar (ha ha ha!).

Min förlossningsskräck ja...vad ska jag säga. Den är ju inte mindre nu, men jag överlevde min förlossning i allafall (trots att jag vid ett flertal tillfällen tänkte att "nu dör jag av smärta!!!"). Det är svårt att förstå hur man kan uppleva så mycket fruktansvärd smärta och inte dö eller åtminstone tuppa av pga det. I vilket annat sammanhang som helst är jag helt övertygad om att man skulle gjort det. Även om jag så klart fattade innan förlossningen att det skulle göra ont som as så kunde jag ändå inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur ont det verkligen sedan gjorde. Vidrigt!!! MEN efteråt så känner jag att det var värt det, för jag skulle aldrig kunna föreställa mig (trots att lilla E bara är drygt 1.5 vecka gammal) att vara utan min lilla älskling! Tänk att så mycket fasa och smärta kan leda fram till ett sådant mirakel som ett barn är...

Det jag kan säga att jag inte längre är rädd för när det handlar om förlossning är epiduralen. I min värld är epiduralen Guds gåva till den födande kvinnan, för OJ vilken dramatisk skillnad (åt det positiva hållet) det blev efter att jag fick den. Jämfört med de där värkarna jag hade innan jag beslutade mig för att våga ta den, så var upplevelsen av att ta epiduralen ingenting! När den började verka försvann värkarna! Eller, smärtan försvann och värkarna byttes ut från "AJ AJ AAAAJ!!!" till "Jag känner mig typ lite kissnödig". För eftersom vi kunde se på en monitor när värkarna kom, och jag kände lite av ett kissnödighetsliknande tryck varje gång de kom så förstod vi att det var så de kändes efter epiduralen. Då helt plötsligt blev jag kontaktbar igen, istället för att vara helt väck av smärta, och jag kunde prata och äta! Helt underbart! Om jag blir med barn någon fler gång (om 100 år när allting kommer kring), så kommer jag åtminstone inte vara rädd för att ta epidural.

Mer redogörelse för förlossningen tar jag inte nu. Får se om jag tar det någon annan gång. Men på denna korta tid sedan jag födde mitt (VÅRT!!!) älskade barn har det milt uttryckt varit mycket som hänt. I och med att lillan hade så brottom att komma ut, så sprack jag invändigt och blev sydd i en halvtimme (BLÄÄÄ!!!) vilket har varit en pärs (kan inte sitta något vidare och det gör ont när jag står och går), och en förlossning som föregåtts av 5 nätter utan sömn pga av värkar är man ju inte direkt laddad och stark inför och man blir därav extra trött (förutom den vanliga tröttheten), MEN som grädde på moset så fick jag dagen efter att vi kommit hem (dvs fredag samma vecka) ett "gallstensliknande anfall" som var helt fruktansvärt. Jag blev så dålig, hade svinont och kunde nästan inte andas så älskling blev tvungen att ringa ambulans. Så jag fick åka ambulans med blåljus till akuten för första gången i mitt liv. Så då var det sjukhus, igen. Efter spruta med dundermedicin (morfinliknande preparat) så släppte det onda efter ett tag och jag och mina älsklingar (som fick åka efter ambulansen) fick stanna kvar tills medicinen slutat verka för att se hur jag mådde. När jag senare på kvällen inte kände av det något mer fick vi åka hem med recept och remisser till vidare undersökningar. Senare samma natt vaknar jag av att eländet kommer tillbaka! Men denna gången väntade vi inte utan slängde oss in i bilen och åkte till akuten. När vi väl kommer fram började anfallet släppa av sig självt, men vi fick ändå stanna kvar några timmar för att se vad som hände. Sedan fick vi åka hem. Nästa tur kom i förrgår då jag vaknade tidigt på morgonen av att jag låg och skakade i sängen som en galning eftersom jag frös så fruktansvärt. Tog alvedon och en halvtimme senare när jag tog tempen hade jag ändå +39.5c och mådde pyton med ont i ryggen och i äggstockarna. Så då fick vi åka in igen. Denna gången hade jag tydligen fått inflammation i livmodern. Som om att det inte är nog att föda barn och sedan komma hem och försöka ta hand om sitt barn! Helt galet är vad det är. Tack och lov att jag har en helt fantastisk mamma som när hon fick reda på detta med inflammationen kastar sig på första bästa nattåg, kom hit igår och har pysslat om oss, städat, handlat, lagat mat, fixat och donat och natten till idag tog hand om lilla E så de totalt utvakade föräldrarna fick sova lite. Snacka om mirakelmormor!!! Jag är så tacksam över att ha en mamma som har ett så stort och kärleksfullt hjärta.