En gallblåsa senare.

Sitter i vardagsrummet i soffan med min lilla älskling E brevid mig. Hon ligger på gutefårskinnsfällen i sin söta röd- och vitrandiga pyjamas och sover och snuttar på sin napp om vartannat. Hur kan någon vara så ljuvlig? Hela hennes lilla goa kropp och hennes lukt och allt annat med henne känns så fantastiskt och trots att det är en dryg månad sedan hon kom kan jag fortfarande inte förstå att jag är hennes mamma. Att hon är min lilla dotter. Mammas lilla hjärta och skatt. Det gör ont i mammahjärtat att lilla E:s första månad utanför min mage har innehållet så mycket turbulens och elände. Vi har knappt haft en enda lugn stund tillsammans. Efterdyningar efter förlossningen, livmoderinflammation, många gallstensanfall och nu senast akut galloperation. Känns rätt sjukt faktiskt...Men nu VÄGRAR jag att mer elände inträffar, nu vill jag att vi som nybliven familj får tid att vara bara just en familj. Det är fullt tillräckligt och det enda jag vill just nu.

I torsdags morse var vi inne på akuten, för 4 gången förra veckan pga av min galla. Jag hade då mitt 6:e gallstensanfall på 1.5 vecka och medicinen jag fått med hem hjälpte inte. Så sjukt jobbigt och smärtsamt så jag trodde att jag nästan skulle bli galen. Jag hade fått tid för operation 29 september, och det kändes då som en evighet. Jag hade pga av alla gallstensanfall blivit inlagd på sjukhus för en dryg vecka sedan eftersom bukspotskörteln blivit inflammerad av alla anfall. De sa då också att de inte kunde operera så länge inflammationen bråkade, eftersom det bedömdes för riskfyllt.
Det var ett fasligt flängande hela veckan; in på akuten, sprutor, dropp m.m. Jag visste inte hur jag skulle stå ut ändå till tisdagens planerade operation. Men i torsdags när jag kom in fick jag efter provtagning prata med en kirurg och han berättade att inflammationen lugnat sig så pass att de bedömde att de skulle kunna operera direkt, då det inte var hållbart eller humant med så frekventa anfall. Kändes både skräckinjagande och lättande på samma gång. Jag var jätterädd men visste ju att det var nödvändigt. Så pang bom åkte jag in på operation och uppvaket minns jag inte så mycket av tack vare alla mediciner i kroppen. De hade opererat med snitt, men inte med jättesnitt utan ett som är ca 8 cm långt. Kirurgen sa att det inte skulle innebära mer besvär än en titthålsoperation, så jag får lita på det helt enkelt. Men litet snitt i all ära- ONT gör det!

I lördags fick jag komma hem igen efter två nätter på sjukhuset. Det kändes väldigt skönt att få komma bort från sjukhusmiljön och allt där. Personalen var jättetrevliga och snälla, så det handlade inte om det. Nej, tycker ju verkligen milt sagt inte om sjukhus och allt sådant. Men sedan är ju hela känslan rätt absurd av att befinna sig på sjukhus. Kändes stundvis som att jag var på ett dårhus. Jag delade rum med en stackars gammal superförvirrad tant som varken visste varför hon befann sig på sjukhuset eller hur man tände eller släckte sänglampan eller ringde på sköterskorna, trots att sköterskorna visade henne gång på gång och pratade med henne. Sista natten frågade den lilla tanten mig om vi befann oss på en båt. När jag svarade att vi inte gjorde det utan att vi var på sjukhuset så sa hon: "Men inte är väl alla sjuka som är här?" I övrigt låg det andra människor i andra rum ner i korridoren som ropade på hjälp eller kved eller annat. Så ja, det var verkligen skönt att få åka hem till mina älsklingar! Nu hoppas jag bara på ett snabbt tillfrisknande, för det är så tråkigt och ledsamt att inte kunna/få lyfta upp lilla E. Det gör riktigt ont i mitt hjärta. Jag saknar hennes lilla goa varma kropp i min famn...Till helgen kommer lilla E:s mormor och morfar och hälsar på, och då ska hon få träffa sin morfar för första gången. Mormor har redan fått ett försprång då hon var här för några veckor sedan.Det ska bli så roligt att de kommer ner till oss!

Jag hoppas på att smärtan har lättat till helgen så vi kan gosa riktigt mycket, lilla E och jag.