Snart 3 veckor.

På tisdag är vår lilla älskling tre veckor gammal, tiden går fort som det sägs. Idag upptäckte vi att hon kan följa ett föremål (finger) om man rör det framför henne från sida till sida! Så roligt! Trodde inte hon kunde det än, men så fel jag hade. Verkar dock som att hon behöver vara mätt, inte för trött och lugn för att göra det. Det var när vi träffade farmor ute hos älsklings syster på ön som vi upptäckte detta. Så spännande att upptäcka nya saker tillsammans med lilla E!

Natten till idag tog älskling hand om lilla E för att jag skulle få sova. De tre föregående nätterna var inte lilla E så sugen på annat än snuttning under nätterna, och då kan inte jag sova. Så jag somnade som en stock MEN vaknar av att jag håller på att få ett sådant där äckel-gallstensanfall IGEN! Tack och lov så hade jag medicin hemma, så efter dubbel dos och en dryg timme senare släppte eländet och jag fick somna om. Sov som en stock enda till 08-snåret då jag vaknade av att brösten värkte för de var så fulla av mjölk. Trots anfallet under natten sov jag riktigt gott den övriga tiden, vilket var välbehövligt och underbart. Älskling och lilla E hade också sovit bra i pysselrummet, vilket var skönt att höra.

I torsdags var jag på ultraljud av gallblåsan, och tror du inte att där fanns två skitstenar! Så nu har vi svart på vitt vad som vållat dessa otäcka anfall som jag haft under graviditeten och som inträffat sedan förlossningen. Tydligen inget ovanligt i samband med graviditet och förlossning pga av alla hormoner m.m. Men det känns ändå skit. Till veckan skulle läkaren höra av sig, om jag förstod honom rätt, och då år jag väl höra hur han tycker att vi ska gå vidare med detta. Även om jag är jätterädd för operation och det så känner jag ändå någonstans att det kan inte fortsätta så här med anfall minst varannan vecka, så som det varit de senaste månaderna. Det orkar jag inte med. Går ju och oroar mig för när de ska komma och när de kommer är det så vidrigt! Så det vore bättre att få ta bort stenarna. I så fall hoppas jag på att det blir sådan där titthålskirurgi (eller vad det nu heter), för jag vill inte bli uppskuren i magen. Det känns för otäckt och tar dessutom längre tid att återhämta sig ifrån. Är rädd för att läkaren kommer antingen säga att det inte kommer att bli någon operation för att det går över av sig självt tids nog eller att han ska säga att jag kommer att få vänta på operation i ett halvår eller längre...Hua!

Apropå oro; det är väldans vad man kan komma på saker att oroa sig för när det gäller ens lilla barn! Allt ifrån hur en dag ska te sig, om det kommer bli en lugn natt med sömn eller om det kommer vara oroligt och frenetiskt snuttande, eller om hon kommer få kolik längre fram eller någon prick man ser någonstans på henne. Har alla föräldrar det så eller är jag extrem??? Misstänker att det inte lär bli mindre oro ju längre tiden gå heller, bara för andra saker...oj, oj, oj...Men man får väl lära sig att ta saker en dag i taget som min kära syster säger, annars blir det övermäktigt.