Tömt batteri...

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. Är ju en dryg månad sedan senaste inlägget och både jul och nyår har hunnit passera. Jag har väl nämnt några gånger tidigare i bloggen att jag inte mår så prima och dessvärre har det inte blivit bättre. Snarare tvärtom. Några veckor innan jul kände jag mig helt slut efter en period av extra intensivt jobbande. I ca 4 veckors tid tog jag inga raster förutom för lunch och jobbade över nästan varenda dag. Allt för att hinna med en ärendegenomgång. Jag var om möjligt ännu mer stressad då än tidigare och trycket kändes enormt. Dels för att försöka klämma in den tid som behövs vid en ärendegenomgång och dels för att hinna med alla "ordinarie" arbetsuppgifter. På något sätt lyckades jag med att få ihop det men till priset av att jag kände mig som en urvriden blöt disktrasa. Under hela hösten och vintern fram till jul har en smygande känsla i magen växt sig starkare och starkare: jag orkar inte med detta. Men i vanlig stil som är så typisk för mig har jag kört på iallafall och försökt peppa mig själv med att "det blir nog bättre". Men det har det inte blivit. De två veckorna jag fick vara ledig med min lilla familj och min familj uppe i Norr kändes oerhört sköna samtidigt som de bara blev som en "konstgjord andning" i den tid till återhämtning och vila som jag känner att jag verkligen skulle behöva. Inledde semestern med att jag och lilla e var sjuka dessutom. Ungefär likadant som inför semestern i somras. Fast då var det bara jag som var sjuk.
Jag har mått dåligt på jobbet länge och nu känns det som jag har nått en punkt då det inte går längre. Måste därifrån så snabbt det bara överhuvudtaget är möjligt. När jag kom tillbaka till jobbet denna veckan efter ledigheten kändes det som att gå rakt in i en vägg eller något. Eller bli överkörd av tåget. Det som inträffade var i sig verkligen inget roligt, men det var inte det i sig som gjorde att jag har fattat beslutet att jag måste därifrån snabbt. En av de sakerna som inträffade var att jag hade fått ett 2 A-4 sidor långt brev från en klient där klienten skrev hur hemsk jag var, att allt jag gjorde var för att skada, att jag medvetet motarbetade klienten, att jag medvetet begick lagbrott genom ett antal saker jag gjort, att jag överhuvudtaget inte borde jobba med socialt utsatta människor eftersom jag inte är lämpad för det osv. osv. osv. Detta i kombination med en del andra klienter som varit ordentligt knäppa fick helt enkelt bägaren att rinna över. Jag orkar inte med detta längre. Jag vet att det klienten skrev inte stämmer, inte ett enda ord, eftersom jag fått bekräftat åtskilliga gånger att jag är duktig på att bemöta människor på ett bra sätt. Att jag gör ett bra jobb m.m. Snarare känner jag att jag tycker inte att jag ska behöva ta sådan där SKIT. Jag är också en människa även om jag råkar arbeta som tjänsteman på en myndighet. Jag vet att jag till 100% alltid gör mitt jobb med inställningen att jag gör allt jag gör gör jag så gott jag kan med en vilja att hjälpa. Även de gånger jag träffar klienter som inte är några charmtroll precis så behandlar jag dem med respekt och sköter deras ärende precis som man ska göra. Vid minst osäkerhet pratar jag med chef, arbetsledare leer kollegor för att förvissa mig om vad som är bästa beslut i en fråga. Jag tycker att det är mycket märkligt att socialt utsatta människor som behöver tex försörjningsstöd kan få bete sig mer eller mindre hur som helst (gränsen går tydligen vid mordhot eller hot om att skada fyskiskt) och kalla oss som jobbar där nästan vad som helst utan att vi ska få säga ifrån och säga att beteendet är oacceptabelt. Vi ska bemöta sådant "professionellt" och ignorera det som sägs och svara med byråkratisk fyrkantighet. Jag kan väl se att det finns en viss poäng i det eftersom personen som beter sig illa inte får någon bekräftelse på att det denne sagt "tagit" samt att denne får inte mer "ved till brasan". Men jag är till min natur sådan att jag vill rensa luften (till viss del) och sätta ner foten och säga att det är oacceptablt att kränka och förtala och gå till personangrepp och det är bara att lägga av med det. Men då detta är inte är accepterat mår jag dåligt att bara måsta stänga av. Jag mår heller inte bra av att sitta och vara den som ska fatta beslut om en person ska få pengar eller inte en månad. Jag vill inte ha den rollen. Jag vill överhuvudtaget inte hålla på med myndighetsutövning mer. Tycker att det är så mycket negativt i mitt jobb och jag känner ingen som helst motivation till att hålla på med detta mer. Det är så sällan man får höra något positivt och så ofta som man får höra något negativt. Detta jobbet är verkligen helt sjukt.
På sätt och vis är det en befrielse att ha kommit till insikt om att detta jobbet är inte för mig. Samtidigt så är jag frustrerad på mig själv att jag inte lyssnat på "signalerna" från mig själv tidigare. Jag har bitit ihop och kört på tills jag står där jag står idag. Jag orkar inte längre. Vet inte ens hur jag ska klara av att gå till jobbet imorgon. Jag sover dåligt och tankar kring saker som händer på jobbet och allt i kring det snurrar som en virvelstorm i huvudet på mig och jag känner mig jagad. Jag får inte stopp på tankarna. Känns som att alla sliter i mig från 1000 olika håll och att pressen från klienter, på hur vi ska arbeta och inifrån mig själv är för stor. Kraven jag känner och mina resurser för att klara av detta står absolut inte i balans. Stress och ångest, ångest och stress. Hela tiden. Allt jag vill är bara att få lugn och ro och ta det lugnt och få tid till återhämtning. På riktigt.