Efter påsk, matförgiftning & förkylning...

...eller ja, förkylningen är fortfarande kvar. Påskhelgen blev inte riktigt så avslappnad som planerat. Bilresan upp till fjällstugan var (med undatag av det trevliga sällskapet!) väldigt obekväm och inte något jag är sugen på att göra om. Iallafall inte som gravid. Dels kändes det i kroppen att det inte var populärt att sitta länge i bil när man är i femte månaden och dels kändes det som om den rysliga vägen aldrig tänkte ta slut heller. Största delen av resan upplevde jag som en tunnel av skog och åter skog. Dessutom åkte vi fel pga av att några (nämner inga namn, ha ha) tyckte att vi skulle strunta i den väg navigatorn beskrev och köra en annan. Detta resulterade i att resan tog ca 8.5 timmar istället för 6-7. Hua! Under vissa sträckor när skogsparitet känts särdeles långt smög sig oroande tankar som "vad gör vi om bilen pajar? Det finns ju inte ett enda hus på flera mil och jag kan inte gå långt!" sig in i huvudet. När vi väl kom fram till stugan var det väldigt skönt. Trots att det kändes som vi landat mitt ute i skogen i ingenstanslandet (utanför Bydalen). Det var väldigt roligt att träffa älsklings familj i vilket fall som helst, det var verkligen länge sedan. Alldeles för länge sedan faktiskt.
Dagarna spenderade jag hemma i stugan och det var både skönt och kanske lite långtråkigt när de andra var ute i backarna. Sömn blev tyvärr en bristvara under helgen. Väggarna i stugan var lika ljudisolerande som pappkartong vilket innebar att allt som sades och gjordes utanför vårt rum lät som att det hände i vårt rum. På mornarna vaknade två pigga livliga barn väldigt tidigt också, så sammanfattningsvis kan man säga att det blev inga 9-timmars sömn där inte. Jag kände efter helgen att jag överskattat min ork som gravid, för jag var helt slut efter resan och vistelsen i fjällstugan. Ska bara poängtera att jag tyckte att det var väldigt roligt och mysigt att få träffa familjen, så det var inte det som gjorde det jobbigt (ifall någon tolkade det så). Så att köra jobb på 75% i tisdags var ingen dans på rosor. Jag kände stundvis att jag visste inte riktigt hur jag skulle orka igenom arbetsdagen, men tack och lov gick det på något vis.

Etapp nummer två kom natten mellan tisdag och onsdag, På vägen hem från jobbet på tisdagen stannade jag vid en korvgubbe på stan. Det skulle jag aldrig ha gjort för vid 22-tiden på tisdagskvällen kom alla symptomen på matförgiftning. Japp: frossa, kräkningar och...ja, det behöver vi inte gå in på. Så natten till onsdag sov jag överhuvudtaget ingenting och mådde rent ut sagt skit. När matförgiftningen under onsdagen började klinga av kom etapp nummer tre - förkylning! I fjällen var en del förkylda och i en liten stuga är det så klart svårt att inte dela med sig av bacillerna. Så jag och älskling blev förkylda, samtidigt för en gångs skull. Ta i trä, men idag och igår har vi mått lite bättre, så jag lever på hoppet att den värsta fasen av förkylningen är över nu.

Imorgon är det dags för en ny arbetsvecka. Känns så märkligt att det nu bara är 6 veckor kvar av jobbet, sedan tar vikariatet slut och det blev ingen förlängning. Känns väldigt blandat att sluta, jag har ju några kollegor som är storfavoriter och en chef jag tycker har varit en av de bästa cheferna jag haft någongång, och jobbet i sig tycker jag om (de flesta dagarna i allafall) så det blir lite vemodigt att lämna. Men älskling och jag är ju på väg mot ett större äventyr (nej då, jag känner ingen panik för det, nej då...hä...) så det blir ju inte ett avslut och sedan inget mer. Mycket kommer hända denna sommaren...