Nää...

Jahopp, några dagar förrförra veckan tyckte jag ju att jag började må bättre och förhoppningen om att det äntligen skulle försvinna detta äckliga illamåendet var stor. Trodde ju till och med att jag kanske skulle kunna börja jobba igen nu. Men icke sa nicke. I söndagen samma vecka kom en riktig skitdag med spy och illamående och likadant dagen efter...Sedan dess har jag inte haft en endaste hyfsad dag. SUCK! Hur envist får det va?!?!?? Känner mig jättebsviken över att må så här igen efter några bättre dagar den veckan. Känner det som att min blogg mest handlar om hur fåligt jag mår nu för tiden och inte något pyssel. Men det har ju sin orsak till att jag mått så värdeläst i snart 1/4s år! Har inte haft någon som helst ork eller lust eller inspiration till att skapa och göra någonting kreativt. Det blir väl inte så med ett glädjedödande och tärande illamående antar jag.
Tycker att det blir svårare och svårare att hitta något som gör att jag står ut med att må så dåligt. Alla glada tillrop (floskler!) som att "ta en dag i taget", "du är ju iallafall inte sjuk", "tänk på att det är helt normalt", "illamåendet är ett positivt tecken" osv har ingen som helst positiv inverkan. Snarare tvärtom! "Ta en dag i taget" - vad tror man att jag har gjort de snart tre senaste månaderna?! "Du är ju iallafall inte sjuk", skulle det göra att det känns bättre att må skit?? Bara för att jag inte är sjuk betyder inte att detta blir lättare att stå ut med. "Tänk på att det är helt normalt", det är för sjutton inte normalt att må konstant illa i flera månader. Det spelar ingen roll vad någon säger, det kommer aldrig kännas ok. "Illamåendet är ett positivt tecken", ta mig i brasan! Uppenbarligen har illamåendet ingen som helst större positiv inverkan på hur en graviditet löper ut. Jag vet flera som inte mått något illa alls (eller bara lite) under sina graviditeter och inte fått missfall eller dylikt. Dessutom, hur positivt kan det vara för en blivande mamma att gå och må väldigt dåligt vecka ut och vecka in?! Det tar rätt ordentligt på psyket att aldrig få må bra en endaste stund. Blir man glad över att vara gravid under sådana förhållanden? NEJ. Jag avskyr verkligen ur djupet av mitt hjärta att vara gravid MEN jag avskyr absolut inte den lilla bäbis som växer inuti mig. Jag gör en distinkt skillnad där emellan. Ingenting av ilskan, ledsenheten, uppgivenheten och allt det andra är riktat mot bäbisen utan mot att vara gravid. Kanske låter helsnurrigt, men så är det.
Jag vet att det inte riktigt går att diskutera en rättviseaspekt i det här med illamående, men på något vis känns det ändå så orättvist att det finns de som mår toppen under sina graviditeter. Varför de och inte jag?! Kvinnor som mår som jag och de som mår ännu sämre, varför blev det så för just oss och inte för de där som seglar genom graviditeten?? Det borde vara lika för all istället. Antingen skulle alla må bra eller så skulle alla få må skit. Men ni som klarar sig undan att må dåligt, fall på knä och tacka den högre makten för att ni blivit förskonade.