Pust...

Ja, läget är väl detsamma som när jag bloggade sist. Eländes elände. Men nu är i allafall v12 gjord och om jag stämmer in på majoriteten så borde illamåendet och kräkningarna börja avta nu. Det hoppas jag innerligt, för jag vet inte hur jag ska palla med annars. Första trimestern är ju gjord nästa helg och jag måste säga att den hittills varit vidrig. Förstår inte de som blir gravida igen efter något sånt här. Just nu känns det som att jag aldrig vill vara med om det här igen.

Jag är lite nyfiken på om mitt mående kommer att förändras till veckan. Hyser inte så stort hopp för det precis. Är livrädd att jag tillhör den där klicken som mår illa och blä nästan hela sina graviditeter. Jag vägrar! Det klarar jag bara inte. Får panik bara av tanken. Men jag får väl citera Thomas Andersson Wii: "Ska du orka enda fram, ta ett helvete i taget.". Tycker att det säger väldigt mycket, samtidigt som det är väldigt svårt. Försöker ta en dag i taget, men det är inte så lätt. Blir ju så orolig ibland för att det inte ska vända snart. Suck.

Älskling var så rar igår, han kom hem med en stor bukett lyxtulpaner till mig. Han har varit så snäll och omtänksam under dessa hemska 7 veckor, och jag är så tacksam att jag har honom. Han har bevisat om och om igen att han är mitt livs bästa val och mitt livs stora kärlek.