Funderar...

De två senaste dagarna på jobbet har varit av det värre slaget. I går kändes det en aning surrealistiskt då dagen innehöll så många konstigheter (fler än vanligt). En kollegas klient kastade stolar och ett bord i korridoren utanför mitt rum, en av mina klienter lämnade in ett (av många i raden) långt brev där denne ville komma och visa upp hålen i sina kallingar (IiiUUU! Nej tack!) och skrev om en massa konstiga saker, jag fick ett antal otrevliga mail från en av mina klienter där jag blev kallad allt möjligt (bla Sverigedemokrat, vilket jag tar som en grov förolämpning) då klienten var missnöjd över hur en del regler är på försörjningsstöd som jag försökt förklara, chefen skickade även ut ett mail då en kollegas klient fått besöksförbud eftersom klienten hotat att mörda min kollega samt spränga socialkontoret. Det är några axplock av allt som försegick igår. Jag kan bara konstatera återigen; vilket extremt och konstigt jobb jag har. Funderar allvarligt på hur jag ska överleva. Då syftar jag i först hand på den mentala biten. Jag mår så fruktansvärt dåligt när folk utgår ifrån att jag försöker motarbeta dem när jag försöker förklara hur regler och riktlinjer fungerar för den som ansöker om försörjningsstöd. Eller när klienter skriker åt mig och är väldigt otrevliga och får mig att må skit. Jag försöker ju hjälpa dem! Jag försöker göra mitt jobb och förklara när klienter ifrågasätter varför de inte får pengar till vissa saker eller när de gör saker som de tidigare fått info om att det kan påverka försörjningsstödet på ett negativt sätt. Jag tycker verkligen inte om att bli beskylld för saker som jag vet inte stämmer. Älskling brukar säga att det bara finns ett sätt att lära sig hantera sådant, och det är att pina sig igenom det hela. Att stå ut. Är det så? Jag vet inte om jag står ut.